|
|
|
I byn Glimminge finns familjer av släktet Vargkäft. Familjens främsta levebröd är inriktat på hantverk inom många spridda områden. Många är även bönder. Vargkäfts heraldiska vapen är ett svart, ylande varghuvud mot en röd bakgrund. |
|
 |
- Hur gick det för dig?
- Inte? Fick du ingen tjänst? Sicken otur … själv så fick jag tjänst som vakt, någon hög kyrklig, tror det var en biskop som ska resa tillbaks till Andrinna.
- Vadå hur? Man är väl en Vargkäft …
Edmund Vargkäft, en mörkhårig yngling i sina bästa år sitter och njuter av sin framgång. Han har fått arbete som vakt medan hans nyfunne vän inte haft samma lycka. De delar en kanna vin för att fira eller för att sörja …
- Vad menar du med hur? Jag berättade att jag är av det stolta släktet Vargkäft. De kände inte igen det förens jag påminde dem om Mira.
- Vet du inte vem Mira var?
Edmund suckar djupt och tar en djup klunk av sitt vin innan han sätter sig tillrätta och börjar berätta med stolt stämma:
- Mira Vargkäft var en stor jägare och vida känd för sina kunskaper inom jakt och vapen. Hon kunde smyga sig på vilket villebråd som helst och hantera … ja, säg det vapen hon inte kunde hantera med både kraft och precision. Nåja, för att komma till saken så fick Mira det stora ansvaret och framförallt den stora äran att lära ut sina kunskaper till grevesonen Knut Järnek och det kom att rädda hans liv!
Edmund ser fundersam ut, kliar sig lätt berusad i sin korta men vassa skäggstubb, tar så ett djupt andetag och fortsätter …
- Knut skulle få följa med på sin första jakt, det var visst under den sista höstmånaden och vädret var kallt och otrevligt. Under jakten så kom jaktlaget att överraskas av en svår snöstorm. Sikten var usel och mitt i allt kom Miras och Knuts hästar i sken då de överraskades av flyende vildsvin. Knut, som ännu inte kunde hantera sin ystra hingst föll av och det var då Mira tog det ödesdigra och modiga beslutet att kasta sig av sig skenande häst för att undstå pojken i hans nöd. Hon fann knut medvetslös och med brutet ben, med tanke på hans sköra tillstånd vågande hon inte flytta honom utan lyckades få upp en eld och se över pojken tills han flera dagar senare vaknade till liv och sakta kunde förflytta sig hemåt med hennes stöd. Greven hade i stor sorg trott att ingen kunnat överleva en sådan storm varav han gett upp och börjat sörja sonen så du kan tro vilken uppståndelse det blev då det kom haltade över ägorna …
Edmund vänder sig om för att upptäcka att hans nyfunne vän somnat över sitt krus och nu snarkar ljudligt men vad gör det då man är en av Vargkäftssläkte och nyss fått chansen att se världen …
Innan kriget mot Nedan var livet fridfullt och bekymmerslöst. Vargkäft var kända hantverkare och deras varor sålde som smör i solsken. Men när kriget startade rasade hela den trygga närvaron samman och livet blev långt ifrån bekymmerslöst.
Vargkäft härstammar från provinsen Bockmark. Närmare bestämt i Vråklunda. Generationer av Vargkäftar har varit framstående hantverkare eller bönder och alla har de mästrat sitt yrke med finess.
Hjortens år, 837 började oroligheterna mellan dåvarande Kastaria och Nedan, något som absolut inte gynnade affärerna i Vråklunda, minst av allt för Vargkäft. Trots sinande inkomster klarade sig släkten undan fattigdomen men alla var inte lika tursamma. Det kom att ta många år innan den ekonomiska krisen var över helt och livet började bli normalt igen men sen blev dag som natt och inget blev sig likt...
Rävens år, 841: Nedanska trupper stormade in i Vråklunda, plundrade och brände. De som inte dödades eller togs tillfånga flydde norrut - så som delar av den Vargkäftska släkten. Man hann inte ta med sig alla ägodelar, knappt kläderna man hade på sig - ville man ha livet i behåll var man tvungen att springa. Familjer splittrades i flykten, de nära och kära kom bort. Man var antingen ensam eller med någon som drog i en och skrek ”skynda!”.
Oxens år, 843. Ett fåtal familjer nådde den lilla köpingen Glimminge och blev till sin förvåning väl omhändertagna. De fick tillåtelse av byrådet att uppföra en bostad och försöka starta en verksamhet.
Trots att släktet inte varit med i Glimminge under många år har de gjort sig populära och behövda i trakten - blivit kända för sin godmodighet och lugn, även om det självklart finns undantag även här.
Legenden om Mira – släkten Vargkäfts stolthet
I början av 700-talet kom Mira Vargkäft att få den stora äran och ansvaret att ansvara för greve Järneks son, hon skulle få vara med och uppfostra sonen inom jakt och vapenlära.
Dagen kom ganska snart då den tioåriga sonen Knut skulle få följa med på sin första jakt. Hans föräldrar hade dragit ihop ett stort jaktlag för att jaga hjort och vildsvin. Det var under den sista höstmånaden och det var blöt och kallt - man trodde att snön snart skulle komma och ville ge sig ut på en sista jakt.
Mira och Knut red bland de sista i följet, då sonen ännu inte kunde litas på och hans föräldrar var mer än överbeskyddande mot honom. Jakten gick väl och man fick mycket villebråd men när skymningen nalkades så började det snö kraftigt och sikten var i stort sett noll. Mira som hade fullt upp med att ta hand om sig själv och se till att Knut hängde med upptäckte inte de två vildsvin som kom springande. Hästarna som genast satte av i sken gick inte att stoppa. Mira hann uppfatta hur Knut föll av sin häst och tog det djärva beslutet att kasta sig av sin i skenande galopp. Hon fann Knut liggande medvetslös men brutet ben och tung andning. Rädd att Knut skulle omkomma om hon lämnade honom vågade hon inte söka efter hjälp utan stannade vid hans sida, lade om hans sår och såg till att få igång en eld som kunde ge dem den värme som behövdes för att inte frysa ihjäl i det blöta snöfallet.
Knut förblev medvetslös i flera dagar men Mira vågade inte flytta på honom, vårdade honom och hoppades att greven skulle söka efter dem så fort snöfallet skulle ge med sig.Så på det tredje dygnet vaknade Knut till slut upp och kunde med hjälp av Mira sakta men säkert röra sig mot deras hemtrakter och med Guds försyn mötte de greven och hans manskap som bildat skallgångkedjor i sökandet efter sonen och hans lärare. Mira lovordades för att räddat sonen och varit honom trogen med gott mod och stor visdom.
<< Tillbaka till kuriosa |
|
|
