|
|
|
 
Atarerna – Irebas glömda folk
Högt uppe i Draktandsbergen ligger dimman ofta tät om hösten och djupa skuggor avskärmar det karga klipplandskapet från resten av världen. Med sina krumma ryggar sträcker sig de tysta bergen upp från världens rötter för att försvinna upp mot det eviga himlavalvet. Här, där glömda legender viskar i den pinande vinden och det mjuka sommarregnet begråter förlorade minnen – där vildmarkens stämma fortfarande mullrar ostört i åskväder och berggrundens djup – lever ett folk vars rötter går djupare ned i förfädernas mull än SydIrebas skogar och NordIrebas slätter. Här vakar Den Ende Guden tillsammans med Nordanvinden Kaipaze, Solens Tårar och Mari; bergets väktare. På gränsen mellan historia och legend andas fortfarande Det Glömda Folkets traditioner. De är en falnande låga från en tid när världen fortfarande var ung och alltjämt vaktar de med stål i hand sina gränser. Misstänksamt blickar de ut över världen från sina Legioner; väldiga befästa borgar som växer fram bland de vassa klippblocken som en del av själva berget.
Långt nedanför växer träden tätt och de mörka barrskogarna klättrar högt upp längs bergssidorna. Ljunghedar och ängar med vildblommor, tistlar och gräs, som gulnar på sensommaren, sveper ned över kullarna. I dalgångarna prasslar urgamla ekskogars löv i ljumma vindar. Långt nedanför ligger en värld som med få undantag håller sig borta från Draktandsbergen och atarernas hemland…
På karga och ogästvänliga platser där människor sällan färdas, finner man atarernas befästningar. De är ett folk vars nedtecknade historia inte sträcker sig längre än ett par hundra år tillbaka i tiden och trots att de tros ha bebott sina befästningar under tusentals år är det ingen som verkar veta hur de blev ett folk eller varifrån de härstammar, inte ens de själva, därav har de kommit att kallats Det Glömda Folket.
De lever i isolering från omvärlden och det lilla man vet om dem är ofta det som nämns i sagor och legender. Endast ett fåtal atarer lever utanför Draktandsbergen och fästningarnas tjocka murar. Då dessa oftast föredrar att inte avslöja sin härkomst vet man inte mycket om detta gåtfulla folks kultur.
De är dock kända för att vara ett krigiskt folk med fasta principer. De sägs ha en udda världssyn men mycket få utomstående har sett insidan av en befästning och den handel som bedrivs mellan dem och andra folk sker alltid på av atarerna utvalda platser.
Politik
Krigare, hantverkare och handelsmän
En gammal stig slingrar sig saktmodigt fram mellan träd och klippor. Den är på många ställen intet mer än en kostig, men ibland skymtar platta stenblock fram där soldaters trötta fötter, handelsmän och konungars hästar för länge sedan lämnat fotavtryck på väg till atarernas nu fallna rike. När stigen har lämnat de sista jordbruken och ängarna bakom sig och klättrat längst in och högst upp i landet passerar den en jättelik raserad stenportal. Som en hukande, vittrande jätte av gråsten, draperad i rankor och mossa, höjer den sig plötsligt upp över trädtopparna och blickar ut över nejden. Marken runtom är upptrampad och vittnar om att den fortfarande nyttjas. Under generationer har här bedrivits handel mellan atarerna och köpmän från länderna nedanför.
Atarerna är ett folk utan eget land och då de är ovilliga att underkasta sig någon annans styre, betala skatter, eller över huvudtaget blanda sig i omvärldens göromål präglas deras historia av konflikter med de omliggande ländernas makthavare – först med de gyeriska krigsherrarna för mer än tusen år sedan, därefter med ireberna, när dessa kom vandrande söderifrån, och långt senare, medan SydIreba var en gregorisk provins gjorde de styrande i Mittburg egna försök att erövra bergen söderifrån. Flera av befästningarna är minst sagt oönskade i de land de är belägna, men då det vid otaliga tillfällen har visat sig att atarerna är ett stridsdugligt folk som försvarar sina nästintill ointagliga fästen med stor skicklighet, har man i princip slutat att anfalla dem. Istället angrips ibland deras handelsvägar och andra livsviktiga levnadskällor.
Den oländiga terrängen i Draktandsbergen har dock visat sig vara svårforcerad för större styrkor och atarerna vet att utnyttja sin omgivning. Handel med atarerna har visat sig fördelaktigt då deras konst- och vapensmide är enastående. De producerar också utsökta ädelstenar som bryts i bergen och många handelsmän har gjort sig förmögenheter på att handla med detta säregna folk. Tack vare detta sägs det att de har fått Handelsfederationen bakom sig; vilket kanske är den enda anledningen till att ett regelrätt krig aldrig förklarats mot atarerna.
Atarerna livnär sig nästan uteslutande på den handel som är resultatet av deras gruvdrift och hantverk. Andra och fjärde legionen är belägna i i Siras Susis och driver en, respektive två framgångsrika gruvor där ädelsten, metaller och vanlig brukssten bryts i rikliga mängder. De övriga legionerna, som är belägna i Munti Dornis, får regelbundna leveranser och bearbetar varorna i smedjor och stenhuggarverkstäder. Den handel som bedrivs med i huvudsak Gerligis försörjer dem så att atarerna kan leva i välstånd.
Handelskaravanerna är därför otroligt viktiga för både atarerna och frijarlen i Gerligis. Under de senaste tjugo åren har karavanerna blivit hårt ansatta på sina ställen av välbeväpnade banditgäng, som många tror står i Visarosis sold, då rivaliteten mellan de båda jarlastaterna sträcker sig långt bakåt i tiden. Det är en stor ära att få delta i någon av de grupper som regelbundet skyddar karavanerna och handlarna på handelsplatserna. De enda som har högre anseende, förutom generalen, är den beryktade grupp som kallas Sökarna.
Sökarna
En speciellt utvald grupp tillsattes av den yngre generationen bland atarerna för omkring hundra år sedan. Deras syfte var att färdas ut i världen på jakt efter kunskap och ledtrådar som kunde utsäga något om atarernas förlorade ursprung. Många var frustrerade över att se sitt folk förfalla i glömska och man hade tröttnat på att leva i skuggan av traditioner man inte kände ursprunget till. Länge hade atarerna suttit instängda bakom sina murar och bergens skyddande skuggor, men nu var man fast besluten att hitta något som kunde berätta vilka de egentligen var och var de kommit ifrån.
Religion
Livets nyckel, Nordanvinden och förfäderna
Många rykten om Det Glömda Folket är otäcka och handlar om avgudadyrkan och mörka krafter. Atarerna delar dock tro och tillber samma Gud som folken i SydIreba och NordIreba, men har av både okunniga bönder och rättroende biskopar benämnts kättare.
Atarerna hävdar att Den Ende, som de kallar Gud, för länge sedan kom till deras land och under tiden han undervisade dem i den rätta tron så levde han bland dem. Det har funnits de bland atarerna som predikat att man måste överge de gamla sederna, men då det aldrig klargjorts huruvida den Ende vände sig emot detta under sin tid hos folket lever de alltjämt kvar. Atarerna lever en hård tillvaro högt uppe i bergen. De är omgivna av naturens obevekliga krafter och formade av den karga vildmarken. De flesta anser att eftersom allting är Den Endes skapelse så hör också Solen, Nordanvinden och Berget dit. De dyrkar inte dessa som gudar likt Den Ende Guden, men som en del av hans skapelse. Solen och hennes barn; Bergen och Nordanvinden är de viktigaste inslagen i atarernas liv. Man sänder också ofta ut böner till förfäderna om råd och vägledning.
Atarerna har inte några inslag av helgondyrkan. Enligt dem kan inte människor vara något annat än människor och om man skulle betrakta dem som något annat vore att gå emot Den Endes vilja. En annan skillnad är att atarerna inte har någon skapelseberättelse och kan inte säga något om hur och när världen skapades. Frågan innebär dock inget problem eftersom Den Ende lärt människan hur hon skall förhålla sig till den värld hon har att leva i.
Atarerna sätter också större värde på de mer specifika egenskaper som Den Ende visade än vad andra som följer Livets nyckel gör. Den Ende är för atarerna främst stark, rättvis, medkännande, klok och ståndaktig. Såväl en högtstående moral och stark gruppkänsla, som skicklighet i stridens ädla konst är egenskaper som värdesätts. Den Ende är helt enkelt en optimal bild av den goda ledaren förkroppsligad.
Atarerna har förlorat mycket av sin historia vilket har lett till att de håller väldigt hårt på de traditioner de har. Ceremonier är ett viktigt inslag i deras liv och återspeglar årstidernas skiftningar såväl som livet olika skeenden.
Namngivningen är en ceremoni vid vilken det nyfödda barnet välkomnas in i världen och visas upp för världen. Man tackar Den Ende och låter honom välsigna barnet genom Solens strålar, Nordanvindens smekning och Bergets beröring. I denna tradition ingår även erhållandet av själastenen. En av de visa skådar in i barnets själ och utläser dess inre. Föräldrarna skapar sedan ett halsband bestående av en särskild sten som bärs i en enkel läderrem. Olika stenar har olika egenskaper för att representera och stärka personen som bär den.
Man firar även Förbundet, atarernas motsvarighet till giftermål, och Tårefesten där den döde kremeras och från en bergstopp sprids för vinden.
Den största händelsen på året är dock Solens Glädje, en festlighet som inträffar under den längsta dagen på året. Atarerna vallfärdar till Första Legionen där de i tre dagar håller fest på den väldiga gräsbevuxna bergsplatån nedanför murarna. Det ses som ett straff att lämnas kvar att vakta de andra befästningarna, särskilt bland de yngre, då det i stort sett är den enda möjligheten att träffa atarer från alla de andra Legionerna.
Andra viktiga högtider knutna till årstiderna börjar med årsskiftet, då man vakar från skymning till gryning i väntan på det nya året för att sedan fira Gryningsfest. Vårfloden inträffar vid olika tidpunkter varje år och innebär att bergspassen är öppna igen efter vintern. På samma sätt firar man den första snön.
Legionerna
Atarernas befästa städer
Det finns sex befästningar utspridda i Draktandsbergen. De benämns av atarerna som legioner och den allmänna uppfattningen är att de härstammar från en förlorad guldålder. Det finns dock lärda i Nordireba som hävdar att Nattens Gudinna lät trollen uppföra dem, ett uttalande som atarerna inte ser med blida ögon på.
Legionerna har alla atariska namn men bland dem själva talar de ofta om dem som Första, Andra och så vidare.
Eguzinbar
I Eguzinbar, den första legionen, finns generalen som är atarernas högsta befäl och ledare. Under honom finns ett råd som består av fyra personer. Dessa fyra är förutom rådsmedlemmar ledare och befälhavare för de övriga legionerna.
Eguzinbar är i särklass störst, befästningen är det närmaste huvudstad som atarerna har och Solens Glädje firas alltid här. De främsta hantverkarna på alla områden lever i befästningen, som trots sitt relativt stora antal innevånare har minst antal stridande. Detta är dock inget problem då Första ligger i svårframkomlig terräng och är mycket svårbelägrat. Trots att det nedanför befästningen ligger en flat bergsplatå utgörs de tre andra sidorna av det stupande berget och med två jättelika armar sträcker det sig ut och omfamnar platån. Man kan enbart nå dessa naturliga murar inifrån fästningen och ingen har ännu lyckats inta Första genom att forcera de vassa klipporna och avsatsen sextio meter upp.
Befästningen är även folkets handelscentrum och man har tre karavaner och två handelsportaler där de utomstående kan tas emot. Den första legionen bevakar även tre handelsplatser utanför befästningen.
Harbel
Andra legionen är den minsta och belägen på ett klipputsprång omgiven av bergstoppar är den nästintill omöjlig att hitta. Samtidigt är den också mycket svår att belägra då stigen dit slingrar sig fram kringgärdad av branta klippor, där överfall kan genomföras under extremt gynnsamma förhållanden, och vidare i öppen terräng där inget skydd finns att få. I direkt anslutning till befästningen ligger en gruva som är rik på ädelsten och silver. Den andra legionens hantverkare står för det mesta av atarernas finsmide och ädelstensarbete.
Ortzimendi
Tredje legionen är atarernas utbildningscentrum, här bedrivs all forskning och här hålls de teologiska diskussionerna. Befästningens bibliotek har en ansenlig samling skrifter från hela världen, men verk rörande atarernas egen historia finns det inte många av. Sökarna har dessutom sin utgångspunkt och hemvist i Harbel och många av de lärde deltar i behandlingen och undersökningarna av de artefakter och skrifter som Sökarna för med sig hem.
På grund av detta och fästningens tillgänglighet bedrivs även mycket handel härifrån.
Buruhandi
Fjärde legionen är arméns huvudfäste. Här finns således flest stridande och det behövs då befästningen ligger i ett synnerligen konfliktdrabbat område på gränsen mot Visarosi.
All högre strids- och försvarsutbildning bedrivs här. Fjärde ligger i ett väldigt utsatt läge och ledarna i landet gör allt vad de kan för att ställa till problem för dem. Befästningen huserar inte överraskande de främsta vapensmederna och ett kompani ingenjörer och hantverkare som konstruerar krigsmaskiner.
Gorbel
Femte legionen ligger även den i ett svårforcerat bergsområde. Detta är den enda av de fem legionerna som i någon större bemärkelse driver boskapsskötsel, man håller sig främst med får och getter.
Iturri
Väldigt lite är känt om vad som sker i Sjätte legionen, även hos atarerna. Befästningen ligger långt österut och att färdas i bergen till Iturri är en resa fylld av strapatser, även för de atarer som känner vägen. Folket i Iturri har ingen kontakt med omvärlden och endast då och då företar sig någon den långa resan mellan Tredje och Sjätte. Ingen utomstående har varit där och atarer nämner aldrig fästningen vid namn. Faktum är att atarerna själva hävdar att det endast finns fem legioner.
Kläder och utsmyckning
Atarernas klädedräkt är praktisk och anpassad för ett liv i bergen. Lin och ibland bomull används till underkläder och skjortor och snittet är enkelt; oftast något åtsittande upptill och knälångt och vidare nedtill. Både slitsat och kil förekommer. Överplagget är yllekjorteln eller rocken, när vädret är kallare brukar man tjockare och pälsfodrade plagg av detta slag. Läder används främst i skor och stövlar samt ett ganska vanligt plagg bestående av en enkel väst av varierande längd. Plagg som hattar och hättor är också praktiska. Man influeras inte av omvärldens mode utan använder till största delen filthattar och struthättor mot väder och vind. På vintern används pälsmössor. Mantel förekommer enbart som bruksplagg.
Färger har betydelse inom atarernas kultur och det är tabu för vanliga atarer att bära ett helt vitt plagg och förekommer endast som ceremoniell dräkt av visa äldre kvinnor som tecken på deras särställning. Gult förekommer heller inte i stor utsträckning eftersom det är färgen på Tårefestens liksvepning. Man använder dock gärna andra varma färger för att påminnas om solens värme och Den Endes ljus. Orange bärs som en del av Sökarnas dräkt där det symboliserar ljusets upplysning av okunnighetens mörker. Sökarna bär också blåa rockar vilket för atarerna representerar det okända.
I övrigt används oftast jordfärger som förknippas med berget: Grått, svart, brunt och ockra.
Sina kläder till trots bär atarer gärna många smycken av olika slag: halsband, spännen och broscher förekommer men vanligast är ringar och armband i läder och olika metaller med infattade halvädelstenar eller dyrbarare sådana. De bärs alltid enbart på den hand och arm som inte är svärdshand, för att inte störa i strid.
Atariskt konsthantverk och guld/silversmide är högtstående men den viktigaste utsmyckningen är det traditionella enkla halsbandet som bär Själastenen.
Atarfuxarna
Atarerna har ett speciellt förhållande till sina hästar. Deras utsatta läge innebär att alla måste kunna rida för att snabbt ta sig mellan befästningarna. Alla atarer kan rida och många, särskilt bland krigarna, är födda i sadeln och har ovanligt god hand med hästar.
Atarfuxarna är mycket speciella. De är småväxta men snabba och mycket tåliga hästar som är säkra på foten på de stenströdda, smala stigarna i bergen. De är till färgen grå som bergen, med spräckliga mörkare och ibland helt svarta teckningar över hela kroppen. Deras ögon utstrålar en ovanlig intelligens och de är väldigt lojala mot sin flock, dit de även räknar människorna.
Lång tid av medveten avel och beroende av djurens egenskaper har skapat ett speciellt band mellan häst och människa. De tränas och rids med hjälp av speciella signaler som förutom konventionella sådana innefattar visslingar och rop. Atarer rider alltid med löshäst, terrängen är oländig och händer något med hästen är ryttaren illa ute. Löshästen följer instinktivt sin flock och följer utan rep eller grimma. Det händer att de strider till häst när marken tillåter, men i bergen sker det, oftast, av praktiska skäl till fots.
Atarerna bedriver ingen handel med sina hästar.
<< Tillbaka till folk och grupper
|
|
|
