|
|
|
 
Synder och dygder
Det främsta rättesnöret för människan är de tolv sanningarna, givna till människorna av Gud och redovisade i Bibeln.
| 1. |
Gud är den enda verkliga guden |
| 2. |
Kyrkan är Guds redskap på jorden |
| 3. |
Den som dödar hädar Gud |
| 4. |
Den som stjäl hädar Gud |
| 5. |
Den som far med osanning hädar Gud |
| 6. |
Den som ger sig hän utanför äktenskapet hädar Gud |
| 7. |
Den som står efter gudaliknande makt hädar Gud |
| 8. |
Den som klagar över sin plats i skapelsen hädar Gud |
| 9. |
Den som föraktar de sämre lottade och svagare hädar Gud |
| 10. |
Den som hyser tilltro till Guds styrka finner alltid sanningen |
| 11. |
Den som följer Guds sanning har ett rent hjärta |
| 12. |
Den som har ett rent hjärta vacklar aldrig i sin tro på Gud |
Dessa är Livets nyckels grundläggande trossatser, men de är givetvis väl utvecklade med exempel på ytterligare synder och goda gärningar i texter i Bibeln och i Straff och Rätt från Gud (som dock bara används i Kastaria). Som jämförelse kan man förklara det så att det som generellt anses som syndigt alternativt som en god gärning av den katolska kyrkan även tolkas på samma sätt i Livets nyckel.
Det är även syndigt att tänka på att utföra onda gärningar, och att planera brott/synder är nästan lika illa som att begå dem. Det gör alla överlagda handlingar till klart svårare synder än om man skulle ha gjort motsvarande handling utan att ha planerat den. Gud vet vad man tänker, så man slipper heller inte undan genom att inte berätta något för sin biktfader/biktmoder, utan det förvärrar bara situationen på flera sätt, vilket kommer att beskrivas i texten om bikten.
Exempel på synder
| – |
Mord, dråp, stöld, misshandel, skadegörelse, det vill säga generellt sett allt som är brottsligt |
| – |
Fylleri, frosseri och andra köttsliga nöjen |
| – |
Lögn |
Exempel på goda gärningar
| – |
Donationer till kyrkan |
| – |
Välgörenhet och givmildhet |
| – |
Ödmjukhet |
| – |
Hjälpsamhet |
| – |
Botgöring, exempelvis självspäkning, böner, med mera |
Vägen till Himlen
I Himlen står Guds ljus kring alla och tillvaron är härlig på ett litet obestämt sätt. Det finns flera religiösa texter som behandlar Himlen, men beskrivningarna är ganska vaga.
Mörkret är ingen plats. Mörkret är frånvaron av Gud, mörkret som existerade innan Gud skapade allt och som omgärdar Himlen. Närmast Himlen tränger Ljuset ut i mörkret och skapar en sorts skuggvärld, men längre ut är mörkret kompakt, och Nattens Gudinna härskar där tillsammans med sina odjur. Den Onda kan inte ta sig särskilt nära Himlen, eftersom Ljuset bränner henne, men hennes tjänare kan ta sig ganska nära korta stunder.
De som inte kommer in i Himlen kan ta sig olika nära Himlen beroende på hur rena hjärtan de har, eftersom den Ondas närvaro gör att de också skadas av Ljuset. De hopplösa fallen med helt svarta hjärtan kan kontrolleras av den Onda, och de tvingas plåga de övriga. De övriga tvingas alltså gömma sig för dem, till exempel genom att ta sig nära Himlen, men även det plågar dem eftersom den Ondas närvaro i deras hjärtan gör att Ljuset bränner dem. Så även om man inte är så svår syndare, så är det en väldigt eländig existens ifall man inte kommer in i Himlen.
Guds inställning till hela världsordningen är att helst ska alla komma in i Himlen, och det är därför Kyrkan finns, för att hjälpa människorna att motstå den Ondas impulser och motstå synden. Det är nämligen så att när man syndar tar den Onda plats i ens hjärta och själ, och om man sedan släpptes in i Himlen skulle det innebära att den Onda också släpptes in i Himlen, och det kan Gud inte tillåta. Gud tycker alltså att det är en fruktansvärd förlust när någon hamnar utanför Himlen. Egentligen är det ju inte så att man ”hamnar i Mörkret” heller, utan man släpps bara inte in i Himlen. Gud dömer alltså inte någon till att hamna i Mörkret egentligen, utan bara att personen inte får komma in i Himlen.
Poängen med botgöring blir också att om den Onda fått plats i en persons hjärta på grund av dennes synder så kan hon trängas ut genom att man gör goda gärningar och annat som botgöring. Livets nyckels präster talar gärna om en vågskål för synder och goda gärningar. Genom goda gärningar kan man dessutom bygga upp en ”motståndskraft” mot den Onda, som gör att hon får svårare att ta plats i ens hjärta. Guds följe har en snävare tolkning, de anser att människan inte kan stärka sin motståndsförmåga mot ondskan, utan minsta synd ger den Onda tillträde till hjärtat.
Bikten
Bikten är en central rit inom Livets nyckel. I bikten erkänner man sina synder och tillkortakommanden inför en präst, men man ska även berätta om de goda gärningar man gjort så att prästen kan göra en bedömning av personens beteende. Bikten leder dock inte till förlåtelse – endast Gud kan förlåta människornas synder. Det bikten är till för är i stället att ge den biktande en möjlighet att lätta sitt samvete och få förslag på gärningar som kan väga upp det onda man gjort. Man biktar sig alltså helt på eget ansvar och för sin egen skull – prästen är där för att stödja och hjälpa den biktande i den ånger som han/hon bör känna över synden. Att låta bli att bekänna synder under bikten är att kasta bort sin möjlighet till frälsning. Gud ser allt, Gud hör allt och Gud vet allt, allt du gjort, allt du sett och hört och allt du tänkt. Ingen undkommer sitt rättmätiga straff. Det är dock inget ovanligt att man håller litet på att bekänna svårare saker, och ingen höjer nämnvärt på ögonen om det kommer fram att en person för ganska länge sedan begick en svårare synd, men det är samtidigt farligt att låta bli att berätta, eftersom ingen vet när hon eller han kommer att dö och att dö utan att påbörjat sin botgöring leder till att själen inte får komma in i Himlen. Har man däremot biktat sig, fått råd och förslag om botgöring, ärligt tänkt genomföra botgöringen och sedan dör innan man hinner, då har man ändå sitt på det torra, eftersom Gud vet att man var ärlig i sitt uppsåt och tänkte gottgöra sina synder.
Eftersom prästerskapet är satt av Gud att vårda människornas själar och tolka Guds vilja, ser de det självklart som sin plikt att försöka förhindra att människorna syndar. Bikten är ett redskap för detta, så de flesta propsar förstås på att alla ska bikta sig, fast det finns ingen egentlig kyrklig regel om att alla måste göra det. De som inte biktar sig anses dock ha något att dölja och är ogudaktiga. Prästen utdelar inte heller något straff under bikten utan ger råd om hur den biktande bör bete sig och vad hon/han bör göra för att väga upp den begångna synden.
De goda och onda gärningarna skapar någonting som vi i moderna termer skulle se som ett plus- och minussystem, där det gäller för personen att ligga över noll för att komma in i Himlen. Just plus och minus är dock endast ett tankeredskap, och vi kommer inte att diskutera det i termer som att ”lögn: –3, donera en dagslön till kyrkan: +5, och så vidare”. Under spel används inte den tanken över huvud taget, utan olika goda gärningar och dygder väger upp olika synder. Man kan istället tänka sig systemet som en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngre än de onda, eller så kan man tänka sig systemet som en stege, där noll är toppen. Mer om detta senare.
Prästens ansvar under bikten är att:
| – |
Notera de onda och goda gärningar som berättas. |
| – |
Göra en bedömning om personens själsliga läge. Om de onda gärningarna väger över eller personen halkar nedåt på stegen ger sedan prästen förslag på goda handlingar som kan väga upp det onda som gjorts. |
| – |
Prästen försöker också få personen att sluta begå syndiga handlingar och att sluta tänka syndiga tankar. |
Prästen är den som har ansvaret för de personer som regelbundet biktar sig hos henne/honom, och om de begår många synder så är det prästens fel som inte förmår få dem att sluta genom samtalen i bikten, predikningar och sitt egna goda exempel.
Bikten i praktiken
Bikten går till så att den biktande knäfaller eller sitter framför prästen.
Biktaren: ”Hjälp mig, Fader/Moder, ty jag har syndat och tappat nyckel.”
Prästen: ”Låt mig hjälpa dig, dotter/son, att finna nyckel. Läs trosbekännelsen med mig mitt barn/min dotter/min son och bekänn din tro på Gud.”
Sedan läser man trosbekännelsen tillsammans: Vi tror på Gud den allsmäktige, Världens skapare och Mörkrets fördrivare.
Sanningens Gud som skyddar oss emot Mörkret och leder oss till evigt liv i Härlighet.
Prästen: ”Bekänn dina synder, så att jag kan hjälpa dig att finna nyckeln till Himlen.”
Biktaren: ”…”
Prästen: ”Berätta om dina dygder och goda gärningar, så att jag kan bedöma din själs renhet.”
Biktaren: ”…”
Prästen: ”Jag finner att dina dygder och goda gärningar uppväger de synder du begått, men tänk på Guds ord och synda ej mer.”
Alternativt: ”Jag finner att dina synder väger tyngre än dina dygder och goda gärningar, och för att rena din själ bör du göra botgöring.” [ge förslag på botgöring]
Prästen läser välsignelsen: ”Må Guds stillhet uppfylla dig. Må Gud beskydda dig ifrån mörkret. Må du vandra med Guds välsignelse och i Guds frid. Res dig, gå, och synda ej mer.”
Det här är dock den formella varianten, och mellan en präst och en biktande som känner varandra kan det vara mycket mindre formellt och snarare ta formen av ett samtal. Det som dock måste vara med är början med trosbekännelsen och slutet med välsignelsen.
Kollektiv bikt och gemensam bikt
En specifikt gregorisk företeelse är den kollektiva bikten och den gemensamma bikten. Dessa utförs ibland under t ex fältförhållanden, och samlar en grupp människor till gemensam och offentlig bikt.
Kollektiv bikt går ut på att man läser trosbekännelsen tillsammans, och prästen förklarar att Gud är redo att lyssna på biktarna som tillstår sina synder och därmed tar första steget mot himlen. Gruppen knäfaller och prästen ställer sedan frågor som: ”Vem bekänner sig till till att ha farit med osanning?”, ”Vem bekänner sig till att ha stulit?” eller ”Vilka erkänner orättmässig stolthet?” De som känner sig träffade räcker helt sonika upp handen.
Under en gemensam bikt får de tillfrågade möjlighet att svara på prästens frågor, och fritt och med egna ord ta upp sina synder. Genom att erkänna sina synder inför sina medmänniskor ges bikten dessutom extra kraft. Det formella runt utfrågandet är det samma som för en vanlig bikt.
Vanligtvis utförs denna sorts bikter av en präst som har en eller flera medhjälpare för att underlätta övervakandet, men det kan utföras av en ensam präst. Efter utfrågandet ger prästen förslag på botgöring, helst med koppling till de synder som tagits upp. I fallet av kollektiv bikt är det givetvis kollektiv botgöring, och ofta handlar det om att läsa ett visst antal böner. Men gruppen kan även åläggas att tillsammans donera en viss summa pengar, att förbli nyktra under en given period eller liknande. Svåra synder kräver givetvis att den enskilde går vidare till enskild bikt med sin egen präst.
Kastariernas åsikt om den kollektiva och gemensamma bikten är splittrad, men över lag har man svårt att förstå hur människor på ett sådant öppet och utelämnande sätt kan erkänna sina synder inför kamraterna. Det är nog många som ser på detta som överdriven trosutövelse.
<< Tillbaka till religion |
|
|
