|
|
|
 
835-836 – Upproret mot kung Tiburtius
Efter Arim Gyllenliljas död ansåg Kastarias regentråd att kung Arim varit en tillgång för landet och att han hade styrt det både vist och rättvist, varför man utsåg hans son Tiburtius att efterträda honom.
Kung Tiburtius första år vid makten fungerade väldigt bra, han styrde landet med rättvisa och godhet. Men sedan hände något med honom. Tiburtius började umgås med individer av ovärdigt slag. Han förbjöd också kyrkan att predika Guds ord och gav mycket mer makt åt magikerrådet. Magikerna tog tillfället i akt och skaffade sig även fullständig makt över rättsväsendet. Många skenrättegångar genomfördes där höga kyrkliga ledare förnedrades och till och med fick avtjäna hårda straff, trots skarpa protester från kyrkans representanter.
Kungen undvek att visa sig offentligt och låste ofta in sig under flera dagar i sträck på sin kammare i slottet. Många ryktesspridare menade att han hade fått smak på ättens stolthet – vinet Gyllenlilja – och som alla vet kan vilken god människa som helst förvandlas till en djävul om man får för mycket att dricka. Tiburtius deltog inte längre i regentrådets arbete och skickade istället dit sina rådgivare. Rådet fungerade inte som det ursprungligen var tänkt och lag och ordning förföll. Som en direkt följd blev provinserna mer fristående ju mer regenten drog sig undan. De ätter som hade bra naturtillgångar kunde kontrollera sin egen handel och ta ut överpriser för sina varor, och de som förlorade på detta var de provinser som knappt hade några naturtillgångar alls att tillgå.
Bland vissa ätter började det diskuteras hur man skulle bli av med denne Tiburtius utan att bryta mot den lag som Grimmrik hade skapat en gång i tiden. Bland dem som talade ivrigast fanns en man vid namn Valdemar av ätten Duvhök. Han talade mycket om att uppror var det enda sättet att bli av med denna kanalje till kung. De främsta som höll med Valdemar var Belinda Järvbane och Glindry Stenbock, som båda ville se Valdemar som landets näste kung. De tre, som var sina ätters överhuvuden, började rusta.
Kyrkans ledning lovade också att hjälpa till, och man hade självfallet några önskemål på lagar som borde instiftas för att man helhjärtat skulle stödja Valdemars anspråk på tronen. Kyrkans krav var att användandet av magi skulle förbjudas och att rättssystemet hädanefter skulle vara kyrkans ansvar, utan inbladning från regenten. Man stödde sig på att det avtal som en gång slutits mellan Miranda Svartengalt och Livets nyckel hade brutits av kung Tiburtius. Avtalet hade gett magikerna rätt att verka och röra sig i Kastaria, samtidigt som kyrkan fick oinskränkt makt över folkets själar och all avgudadyrkan förbjöds. Valdemar, eller Vite prinsen som han började kalla sig, gick med på kyrkans krav.
I Kastaria fanns det vid den här tiden en akademi för magiker, den enda i hela den kända världen. Kastaria var även det enda landet som hade magiker till hjälp för att styra landet. Akademins fortsatta existens var en följd av att magikerna en gång i tiden hade hjälpt Miranda Svartengalt att erövra landet från Gregorien. Som tack fick de fortsätta att verka i Kastaria, men var förbjudna att besöka de övriga länderna i världen.
Kring nyåret 835 kom det en hemlig order från Hans helighet Sebastian III till kardinal Sappatus om att alla magiker i landet skulle fångas in och brännas på bål. Man hade hittat dokument över hur många magiker det fanns i landet, och enligt dessa var det 120 stycken som var inskrivna i den kända världens akademi. I all tysthet inleddes planerandet av denna aktion.
Någon vecka därefter fick kung Tiburtius Gyllenlilja ett brev med uppmaningen om att abdikera och överlämna tronen till sin kusin Valdemar Duvhök. Detta accepterade givetvis inte Tiburtius, som kallade in de provinsöverhuvuden som inte hade gått över till fiendens sida, och rustade en egen militär styrka. Landet delades i två läger. Östalliansen leddes av kung Tiburtius och bestod av representanter från husen Gyllenlilja (Tranmark, som var kungens egen domän), Ädelräf (Rävsmark) och Svartengalt (Galtmark). Västalliansen leddes av Vite prinsen – Valdemar Duvhök och bestod av husen Duvhök (Duvmark, efter kriget omdöpt till Gripmark), Järvbane (Järvsmark) och Stenbock (Bockmark), samt representanter från kyrkans riddar- och soldatordnar. Under dessa förutsättningar tog det långa inbördeskriget sin början. Det blev ett tidvis intensivt och blodigt krig, där befolkningen led stora kval då de ena ögonblicket var tvungna att svära trohet till Vite prinsen, och i nästa stund till kungen, och där de ideligen straffades för sina brott mot trohetseden.
835 – Nyår och senvinter
Laget var spänt mellan Vite prinsen och kung Tiburtius Gyllenlilja. Gränsen mellan Tranmark och Duvmark var starkt befäst från båda sidor, och överallt i Kastaria rustades det för det oundvikliga kriget. När två gränspatruller stötte på varandra vid Duvmarks norra gräns mot Tranmark hetsades trupperna från Västalliansen av sin medföljande biktmoder till att ta till vapen mot ”Kättarkungens” underhuggare. En pil avlossades, och kriget var ett faktum. Skärmytslingen, som kom att kallas Myrslaget, inledde ett och ett halvt år av blod och död.
835 – Tidig vår
Så snart kriget brutit ut satte kung Tiburtius sin plan i verket. Han hade redan samlat Gunder Svartengalt och hans armé till sig, då kungens Tranmark var synnerligen oskyddat mellan Järvsmark och Duvmark. Med Gunders armé och sin egen, bestående av en stor del av riddarorden Kastarias väktare samt soldater från hans trogna Tranmark, tågade kungen mot Höksäte och Vite prinsen. Tillsammans hade de mer än tiotusen svärd. Vite prinsen hade inget annat val än att fly med sin armé och överge Höksäte med bara några hundra försvarare. Eftersom Tiburtius och Gunder Svartengalt jagade Valdemar Duvhök lämnade de tusen soldater för att belägra borgen, medan de övriga tågade norrut för att krossa upproret.
I norr band hertig Milrik Ädelräf upp nästan hela Järvsmarks trupper. Belinda Järvbane hade nämligen innan krigsutbrottet skickat hela sin armé norrut för att försvara upproret mot både Galtmarks och Rävsmarks arméer. Galtmarks trupper hade dock flyttats i största hemlighet till Tranmark, med bara några hundra soldater kvar för att lura Belinda Järvsbane. I norr rådde därför en form av dödläge under krigets första månader, med enbart små skärmytslingar och räder.
835 – Sommar
Med Duvmark näst intill erövrat och Vite prinsen på flykt kände sig kung Tiburtius säker på sin seger. Valdemar Duvhök hade dock på Järvsmarks slätter slutit upp med Glindry Stenbock, och tillsammans med småkompanier från Järvsmark var de numerärt likvärdiga med varandra. Under hela sommaren manövrerade de två arméerna runt på slätterna kring Edalia. Ingen ville ge sig in i en strid de inte visste att de skulle vinna, med kronan som insats. Både Tiburtius och Valdemar kallade därför på sina allierade uppe i norr. Under skärmytslingar och räder mot förrådslinjer tågade de två arméerna söderut, sida vid sida.
835 – Höst
Höstregnen kom tidigt det året, och förflyttningen av arméerna försvårades. I regnet och leran valde ändå kungen att spela högt. Han ansåg att Edalia var hans, eftersom han var kung, och sände hela sin åttatusenhövdade armé mot staden. Tiburtius menade att om han kontrollerade Edalia skulle han lättare kunna besegra Valdemar i Järvsmark och sedan driva hans arméer norrut, för den slutgiltiga segern. Tiburtius hade nämligen fått tillförlitliga uppgifter om att staden var mycket dåligt försvarad, eftersom Vite prinsen ville ha en så stark armé som möjligt om det skulle bli ett fältslag. Genom mästerlig logistik lyckades Östalliansen flytta sina trupper mycket snabbt, trots regn och lera. När de stod framför Edalias murar var Västalliansens armé en veckas hård marsch bort, och Tiburtius var övertygad om att han skulle kunna ta staden på den tiden och därifrån försegla Vite prinsens öde.
I staden var folket kraftigt indoktrinerade av kyrkans propaganda mot den sittande kungen, så folket bemannade murarna mot sin monark. Slaget om Edalia blev blodigt, men när den sjätte dagen grydde hade staden ännu inte fallit.
Östalliansen hade den natten beslutat att slå till reträtt, till kung Tiburtius stora vrede. Morgonen medförde dock Västalliansens rytteri, som lämnat huvudstyrkan för att undsätta staden. Tiburtius styrkor blev fångade mellan hammaren och städet, och tvingades fly med stora förluster.
Järvbane och Ädelräf fortsatte att marschera söderut, men i norr var leran ännu värre. Slutligen blev alla trupptransporter omöjliga och de båda arméerna gick i vintervila. Järvbanes armé, som fortfarande befann sig i sitt eget hertigdöme, hade inga beskymmer att finna bra vinterförläggning, medan Ädelräfs soldater tillbringade vintern i kyla och hunger, då Järvsmark redan försörjde trupper från både Duvmark och Järvsmark, och dessutom var hårt plundrat av Östalliansen.
835-36 – Vinter
Under vintern flydde Tiburtius tillbaka till Tranmark. Där slickade hans armé sina sår och planerade inför våren. Samtidigt ägnade Vite prinsen vintern åt att återställa Edalias försvar och att själv förskansa sig i huvudstaden.
836 – Vår
Då Östalliansen efter slaget om Edalia blivit så mycket svagare än Västalliansen, fortsatte kriget i en mer gerillaliknande form. Öst skickade sabotörer och lätt rytteri för att sänka moralen hos Väst och försöka vända tillbaka krigslyckan. Västalliansen led förluster, men inte så svåra som Tiburtius hade hoppats, och det började se mörkt ut för Östalliansen.
Slutligen nådde Järvbane fram för att förena sig med resten av Västalliansen. Resan hade varit svår och under ständiga skärmytslingar med Ädelräfs trupper. Tillsammans hade Väst 19.000 huvuden i sin armé, medan Öst bara hade
13 000. Dessutom var moralen hos Ädelräfs styrkor mycket låg, efter den hårda vintern.
I ett desperat försök att vända krigslyckan skickade kungen sina arméer i tre delar mot Västalliansens trupper. Trupprörelsen var briljant, så briljant att kungens egna marskar började överväga om han inte var galen ändå. De lyckades omringa väst och hoppades kunna hålla dem låsta och svälta ut dem. Vite Prinsen ledde dock sina trupper i en mycket lyckad utbrytning, även om den kostade många liv på båda sidor. Efter förlusten drog sig Östalliansen än en gång tillbaka till Tranmark.
En mindre gregorisk-lenorisk legostyrka gick tillfälligt in i Gripmark under våren, men deltog inte i striderna på någondera sidan. Sedan Valdemar Duvhök krönts till ny kung över Kastaria ombads styrkan att skyndsamt packa sig iväg.
836 – Försommar
Mot slutet av våren slog kyrkan till, snabbt och effektivt. Under samma dag fängslade man så gott som alla magiker i hela Kastaria och efter snabba rättegångar brändes hela 113 magiker på bål i det som senare kom att kallas för ”Trettiofyradagarsbålet”, eftersom processen pågick under så många dagar från fängslandet tills det sista bålet tändes. All magi och innehav av magiska föremål förbjöds. Enligt rullorna från magikerakademin skulle dock fortfarande sju magiker vara på fri fot, och bland dessa fanns ärkemagikern Orengoal Fistos själv. Ännu en magiker fångades senare in och avrättades i Glimminge.
Då magikerna varit en viktig del av Tiburtius stöd blev detta ett mycket hårt slag. Särskilt hos räfsmarkingarna sjönk förtroendet för den sittande kungen kraftigt. De längtade hem och hertig Ädelräf hade börjat tvivla på kungens förstånd och hans förmåga att styra landet. Hon valde därför att ta sin armé och ansluta sig till Vite prinsen.
Tillsammans med Gunder Svartengalt flydde Tiburtius norrut till Svarteborg med det som återstod av den sönderfallande armén. Slutligen blev motståndet för starkt och den besegrade monarken gav upp den tjugonde dagen i den första sommarmånaden.
Tiburtius greps, fängslades och skickades till en hemlig plats för att invänta Vite Prinsens dom. Ätten Gyllenlilja fick överlämna hela sin provins till Valdemar, varefter Tiburtius släktingar fick två dagar på sig att lämna landet, annars lovades de en säker död.
Valdemar hade tänkt att han skulle krönas till landets nya kung samma dag som Tiburtius skulle dömas till döden och avrättas. Men kröningen fick skjutas upp för att rebeller lyckades rädda kungen från fångtransporten. Vite prinsen fortsatte dock till kröningsplatsen som om inget hade hänt och räknade kallt med att hans soldater skulle ta Tiburtius till fånga igen, vilket lyckades, varefter han krönte sig själv till kung av Kastaria.
Tiburtius avrättades kort därefter genom halshuggning, och kroppen begravdes bland pöbeln i byn Glimminge. Huvudet lades dock i en glasburk med sprit för att bevaras för all framtid. Hela den kända världen skulle få veta vad som hände den som motsatte sig Valdemar Duvhök!
Epilog
Sedan kung Valdemar hade stupat vid slaget om Pondalez i Nedan ett år senare kröntes hans syster Monessa till drottning av Kastaria. Hennes make – Szagereny Capraru från Ireba – tog sig ett kastariskt namn för att hedra sitt nya hemland, Sagrin Gyllengrip, efter den gyllene grip han förde på sitt baner. För att i sin tur hedra den nye kungen fick även Duvmark nytt namn och kallades därefter Gripmark och Duvlegionen bytte namn till Griplegionen.
Även denna kung av Kastaria kom att stupa i Nedan, men under det andra heliga kriget.
<< Tillbaka till världens historia |
|
|
