|
|
|
 
Den tredje omorganisationen
När Sydireba och Nordireba tillsammans skapade Storkungadömet Ireba beslutade den nya statsledningen att man istället för att behålla de gamla armésystemen skulle skapa en gemensam helt ny armé för det nya riket. Detta för att eliminera risken för uppror. Istället skapades en armé där syd- och norireber blandas i legionerna. Denna omorganisation kallades för Den tredje omorganisationen, för de tre omorganisationer som den sydirebiska armén gått igenom de senaste tvåhundra åren.
Legionerna
Efter Den tredje omorganisationen utgörs Storirebas här av 20 legioner direkt under kronan. Det största tillåtna antalet privata soldater som någon annan än kronan får hålla sig med uppgår till ett hundra, om inte tillstånd beviljats. Detta för att minimera risken för uppror. Varje legion består av 3750 soldater som alltid tjänstgör. Dessutom kan 8600 till mobiliseras för att få upp antalet till 12350. Dessa 8600 är de så kallade värntrupperna.
Legionerna opererar så gott som uteslutande enskilt på olika fronter. De bevakar exempelvis olika gränser eller ligger i vila på egna platser. De kallas för sitt nummer, från 1 till 20.
För att få tjänstgöra i Storirebas ärorika armé måste man vara minst 18 år.
Ledning
Legionerna leds av legionsmarskar, adel av lägst friherres rang som utmärkt sig som goda taktiker och generaler och därför erhållit befälet över en legion. Detta är ett viktigt steg om man siktar på att bli riksmarsk, då det är ifrån dessa tjugo som riksmarsken väljs.
Truppslag
Följande truppslag finns i Storirebas armé: Tungt rytteri, lätt rytteri, spjutsoldater, tungt rustade fotsoldater, bågskyttar, kastmaskinstrupper och ingenjörer. Armén är dessutom indelad i värntrupper och yrkessoldater.
Indelning
Varje legion består 6 fänikor fotfolk och 2 fanor rytteri. Dock har Storireba ett system för värn där en del av varje grevskaps stridsdugliga män och kvinnor mobiliseras. När detta sker uppgår varje legion i 16 fänikor till och 2 riddarfanor.
Varje fänika består av samma truppslag och alltid av fotsoldater. 500 soldater uppgår var och en till. Alla fänika numreras och uppkallas efter truppslaget, till exempel ”Första legionens andra spjutfänika”.
Fänikans motsvarighet vad gäller rytteri kallas fana. Varje fana består av 300 ryttare och numreras på samma sätt som fänikorna.
Alla fänikor är indelade i rotar och alla fanor är indelade i baner. Baneren delas dessutom in i lansar. Mer information finns under respektive truppslag.
Kastmaskinerna delas in i batterier om fyra kastmaskiner i varje.
Alla olika enheter är alltid numrerade. Exempelvis Nittonde legionens första tunga rytterifanas tredje baners första lans, när det handlar om rytteri eller Tolfte legionens tredje spjutfänikas tionde rote. Inom en fänika pratar man dock endast om tionde roten osv.
Alla legioner har exakt samma uppdelning, mycket beroende på att systemet är såpass nytt att förluster inte hunnit decimera styrkorna.
Yrkestrupperna
Ungefär en tredjedel av Storirebas militärstryka utgörs av yrkessoldater. Dessa sköter gränsbevakning, svarar för säkerheten i de större städerna, förbättrar infrastruktur genom vägbyggen och liknande och sköter nationens posttjänst. Meningen är att Storireba i händelse av krig ska kunna ha tre ungefär 7000 soldater mobiliserade på rätt plats inom en vecka.
Betalning
| – |
En vanlig soldat tjänar 6 karneoler i månaden. |
| – |
Rotmästare eller lansledare tjänar 8 karneoler månaden. De äter samma mat som sitt förband. |
| – |
Kaptener tjänar 12 karneoler i månaden och äter och bor bättre än vanliga soldater men utan onödig lyx. |
| – |
Fanmarskar eller härmarskar tjänar 30 karneoler i månaden och bor och äter så bra det går att ordna. |
| – |
Legionmarskarna tjänar 55 karneoler i månaden och har ännu fler
bekvämligheter än härmarskarna. |
| – |
Svärdsmarskarna tjänar 100 karneoler i månaden och är så gott som aldrig i fält. |
Tjänstgöringstid
Den vanligaste tiden en soldat skriver på för är tre år. Dock har armén rätt att förlänga tjänstgöringstiden om risk för krig föreligger.
En tung ryttare skriver alltid på för åtta år efter att deras träning är slut.
Riddare tjänstgör 77 dagar per år, vilka kan förlängas med ytterligare 77 om det anses behövligt. Beslut om det fattas av legionmarsken. Om en riddare inte inkallas under ett år kan denne istället inkallas för dubbla perioder nästa år. Den längsta tid som går att samla ihop till är dock fem år. Anledningen till att riddarna tjänstgör 77 dagar sägs vara för att hedra sitt skyddshelgon S:t Etienne, som i 77 dagar jagade draken som dräpt hans familj.
Värntrupperna
Till värntrupperna räknas främst de soldater som varje grevskap är skyldiga att förse kronan med. Även riddare kan räknas in i värntrupperna, även om riddarna själva inte är förtjusta i det. Faktum kvarstår att de mobiliseras på liknande sätt.
Värnskyldigheten
Alla grevskap och jarladömen i Storireba har av kronan blivit tilldelade ett visst antal rotar som grevskapet ska kunna ställa upp. Hur många beror på grevskapets storlek, från en enda till fem eller sex. Det är jarlen/greven/grevinnan som ansvarar för att så sker, även om trupperna inte lyder under grevskapet annat än i träningssammanhang. Trupperna är alltså inte grevskapets utan kronans och dryga böter väntar den som försöker utnyttja grevskapets värntrupper för egna syften.
När värntrupperna inte är mobiliserade tjänstgör de ibland som någon slags ordningsstyrka i grevskapen, även om de inte är avlönade för detta annat än genom en liten skattelättnad som gäller även om de tjänstgör extra eller inte. Vissa vill dock ändå dra sitt strå till stacken och tjänstgör frivilligt. När värntrupperna mobiliseras får de dock samma sold som andra soldater, d v s 6 karneoler i månaden.
Riddarfanorna
Riddarfanorna räknas som sagt in i värntrupperna, då de inte är yrkessoldater, riktigt. De får inte betalt för att tjänstgöra utan gör detta för att det är en del i att skydda folket; varje ädlings plikt. Dessutom har riddare stora skattelättnader och kronan kräver då riddarnas tjänster i utbyte.
Arméns utrustning
Även om armén i Storireba till stor del är en professionell yrkesarmé är utrustningen inte på något sätt standardiserad, eftersom det inte finns några direkta industrier. Kronan förser de tyngre rustade styrkorna med rustning och vapen och håller även med pilar och liknande. Någon uniform existerar dock inte, även om många sytt på Storirebas vapensköld på sina kläder.
Arméns grader
Här kommer arméns graders inbördes position i stigande ordning:
(Lansledare)
Rotmästare
Banerförare
Kapten, fankapten
Härmarsk, riddarmarsk, fanmarsk
Legionmarsk
Svärdsmarsk
Riksmarsk
Lansledare
Lansledare är ingen egentlig grad, då en lansledare bara har befälet över en mycket liten grupp. Inom det tunga rytteriet leder lansledaren bara en enda fullvärdig tung ryttare och deras väpnare. Titeln är bara till för att rangordningen skall vara klar om banerföraren skulle falla. Det är nämligen lansledaren i andra lansen som övertar befälet i sådana fall.
Inom det lätta rytteriet är uppgiften lite svårare, för det lätta rytteriet opererar ofta i små enheter på till exempel spaningsuppdrag. Då är lansledaren högsta befäl och får ofta fatta svåra beslut snabbt. Även inom lätta rytteriet är andra lansens lansledare först att ta över befälet om banerföraren skulle falla.
Lansledarens egentliga uppgift är annars att se till att hästarna inom lansen är i gott skick.
En lansledare bär inga gradbeteckningar, var och en vet vem som är deras lansledare och det räcker.
Rotmästare
Rotmästaren har befälet över en rote om 20 soldater inom bågskyttarna eller fotfolket. Detta är den lägsta graden inom armén, men det krävs ändå vissa färdigheter för att nå hit. Antingen skall man ha utmärkt sig under utbildningen att man genast blev rotmästare, eller ha avancerat genom tapperhet och skicklighet i fält. Det är rotmästaren som ser till att soldaterna i enheten är utvilade, nyktra, hela och rena. Denne ska dessutom se till så att gruppen inte bryter formationen i strid.
En bra rotmästare sätter sig inte på höga hästar, utan är den förste bland jämlikar, men inget mer. En rotmästare som anser sig som förmer än sina soldater blir sällan långlivad.
Om ett högre befäl har åsikter på en rote är det nästan alltid rotmästaren som straffas, då det är rotmästarens uppgift att hålla ordning på gruppen.
Rotmästare bär en röd armbindel bärs på högerarmen. Bindeln bärs under all tjänstgöringstid, rustad såväl som orustad.
Banerförare
Den lägsta egentliga graden inom rytteriet är banerförare. Banerföraren är ledare över ett baner rytteri. Detta är den enhet rytteri oftast opererar på slagfältet. Inom det tunga rytteriet är banerförarens uppgift att sköta alla signaler under ett rytterianfall, när lansarna ska sänkas, när enheten ska vändas, och så vidare. Inom det lätta rytteriet är ett baner en perfekt enhet för att göra en flankerande rörelse för att ta ut till exempel kastmaskiner.
Att bli banerförare kräver skicklighet. Inom de tre olika typerna av rytteri är det dock väldigt olika individer som blir befordrade dit. Inom det lätta rytteriet är det snabbtänkta ledare som agerar självständigt som får befattningen. Här är det de egenskaperna som värderas högst, samtidigt som erfarenhet och år i fält väger förhållandevis lätt. Efter Ärans fält blev en viss Edmund Livsson banerherre efter sitt första slag. Detta på grund av sin snabbtänkthet när hans skvadron blev bakhållna av nedanska bågskyttar. När pilarna började vina höll han sitt huvud kallt och ledde större delen av styrkan i säkerhet. För detta blev han alltså genast befordrad till banerherre.
Inom det tunga rytteriet är det inte alls samma sak. Där blir alltid den med flest tjänstgöringsår banerförare. Därför är lansledaren i andra lansen den med näst flest tjänstgöringsår, och så vidare.
För riddarna är banerföraren den med högst rang inom riddarhierarkin.
Banerförarens uppgift, förutom att leda baneret i slag, är så gott som densamma som för rotmästarens. Baneret ska vara helt och rent, rustningarna välskötta, vapenrockarna fläckfria. Precis som för rotmästaren är det banerföraren som har det yttersta ansvaret och om ett baner misslyckas, är det banerföraren som har misslyckats.
Skillnaden mellan banerföraren och rotmästaren är dock ganska stor vad gäller kraven på formalitet. Ingen ryttare är vän med sin banerförare och om banerföraren ger en order, så lyder man.
Som gradbeteckning bär banerföraren en gul armbindel med ett svart svärd med spetsen pekandes nedåt. Svärdet är tre tum långt och parerstaget en tum brett.
Kom ihåg att utrustningskravet inte gäller för riddarna, som bär vad de vill. Dessutom kan riddare vara goda vänner med sina banerförare privat. Dock uppehålls disciplinen strikt i fält.
Kapten, fankapten
Detta är så högt en ofrälse kan nå. För alla grader över detta krävs adligt blod. Kaptens grad kan uppnås på två sätt: Antingen kan man kämpa sig fram genom blod, svett och tårar. Först bli befordrad till rotmästare och utmärka sig så väl att man blir kapten. Ungefär en av fem kaptener har gått den vägen. Den enklare och vanligare vägen är genom krigsakademin i Svarteborg eller i Bosiesti. Där tränas adelspersoner med ambitioner att bli legionmarsk eller till och med riksmarsk. När den sexåriga utbildningen är klar blir de utexaminerade rekryterna antingen banerförare inom rytteriet eller ställföreträdare till någon kapten. De är då ställföreträdande kaptener i två år innan de befordras till fullvärdiga kaptener och placeras antingen på någon vakant kaptensplats eller inom någon av marskarnas staber.
Det är kaptenerna som för befälet. Det är de som håller uppställningar, som kontrollerar att alla är hela och rena, och som straffar rotmästarna om rotarna missköter sig. Att vara kapten är synnerligen högt ansett och en ofrälse som tagit sig till kaptens grad åtnjuter mycket respekt. Det är en sådan befattning som föräldrarna skryter om så fort chansen ges.
I strid är det kaptenernas roll att se till att marskarnas strategi följs. De signalerar framryckning och när bågskyttarna ska släppa sina pilar.
Om en adlig kapten utmärker sig som god taktiker (eller om dennes familj skänker mycket land eller guld till kronan) kan denne utnämnas till ställföreträdare åt en härmarsk eller fanmarsk. Denne tjänstgör då som en förlängning av härmarsken.
Mellan kaptener får det inte finnas någon skillnad mellan adliga kaptener och ofrälsekaptener. Därför visar dessa upp en samlad front så gott som genomgående. Sanningen är dock tyvärr att de olika kaptenerna har mycket låga tankar om varandra. Det är ytterst sällan ofrälsekaptener och adelskaptener tar ett glas vin och samtalar. Vanligare är att ofrälsekaptenerna svingar bägare med sina rotmästare eller gamla vapenbröder, medan adelskaptenerna umgås med riddare eller andra elever från krigsakademierna.
Gradbeteckningen för kapten är tre svarta svärd mot blå bakgrund. Detta bäres över hjärtat samt på en armbindel på högerarmen. Dock är svärden fortfarande tre tum långa och en tum breda. Dessutom bär kaptener blå svärdsskidor. Dessa överlämnas i en ceremoni av legionmarsken.
Härmarsk, fanmarsk
Bara adliga personer kan bli härmarskar, eftersom härmarskarna i viss mån har ett ansvar för det taktiska upplägget av slaget. Sådana ting är ofrälse för enkla för att förstå. Det är dessutom adels plikt att skydda och leda. För ädlingar med ambitioner är härmarsk bara ett steg mot att bli legionmarsk.
Härmarskarnas uppgift i fält är att i samråd med legionmarsken planera slaget in i minsta detalj. Inför ett slag träffas härmarskarna, deras ställföreträdare och legionmarsken för att besluta om taktiken, varje härs uppgift samt var de ska grupperas. Det blir sedan härmarskarnas arbete att flytta sin fänika på plats och se till så att uppgiften följs.
Under ett slag står härmarskarna samman med legionmarsken och signalerar med horn, budbärare eller fanor till sina fänikor. Då är härmarskarnas ställföreträdare, vilka är erfarna adliga kaptener (s.k. härkaptener), nere hos fänikan och vidarebefordrar meddelandena från ledningen. ”Nere hos fänikan” innebär bakom densamma tillsammans med ett privat garde av en rote eller en lans.
Ibland gör härmarskarna stickprov på disciplinen och utrustningen i sina enheter. Det är en stor skam för ett baner eller en rote om härmarsken har åsikter om någonting. En härmarsk är högt uppsatt och någon man har stor respekt för.
En härmarsks gradbeteckning är en lila nyckel lutande uppåt snett från vänster till höger. Denna nyckel är tre tum lång och bärs över hjärtat på en vapenrock samt i en gul armbindel på högeramen.
Legionmarsk
För att bli legionmarsk krävs stora taktiska kunskaper och mångårig erfarenhet av krig och soldatliv.
En legionmarsk sitter oftast böjd över rapporter och papper från vilka han planerar och beslutar om logistik och taktik för legionen. Ytterst sällan får en legionmarsk andra direktiv än till exempel ”framryck längs kusten”. Från detta planerar legionmarskarna själva sina trupprörelser. När legionen är vilande beslutar legionmarsken om vilket material som måste beställas och hur många soldater som kan friställas eller måste omrekryteras.
Under slag sitter legionmarsken med sin stab av härmarskar och iakttar slaget från en god utsiktspunkt. Därifrån kan de styra trupperna genom flaggor, horn och budbärare.
Legionmarskar tillbringar även mycket tid vid hovet för att få mer pengar till sin legion och därigenom öka sin egen prestige. Det pågår en ständig kamp mellan legionmarskarna om vilken legion som är bäst utrustad och vinner flest och viktigast slag. Den legionmarsk som har den starkaste legionen och flest kontakter har nämligen störst chans att bli svärdsmarks eller riksmarsk. Det är därför viktigt att ha högt uppsatta vänner.
Legionmarskarna bär en vapenrock där Storirebas vapen med gripen och draken sitter som en sköld över hjärtat. Resten av rocken är i den egna legionens vapen. Tillsammans med legionmarsken rider dessutom alltid en kapten med legionens baner och en med Storirebas. En legionmarsk bär dessutom alltid svärd. Svärdet är symbolen för den irebiska officerskåren och en legionmarsk som ses utan sitt svärd anses som vanärad. Oftast bärs även dyr lenorisk eller gregorisk rustning i fält.
Svärdsmarsk (namn)
Svärdsmarken är en gammal nordirebisk grad som återanvänts i den nya storirebiska armén. Det finns två svärdsmarksar, en för nord och en för syd. Dessa två fungerar som drottningen respektive överjarlens högra händer. De är deras militära rådgivare och uppfyller en stor ceremoniell funktion. Dessutom är det arméns sista utpost vad gäller att beskydda kronan. De sitter dessutom i marskarnas råd tillsammans med riksmarsken och legionsmarskarna.
De nuvarande svärdsmarskarna är Magnus Silverskata, f d Galtlegionens legionsmarsk och Vladimir Floca do Isas, tidigare svärdsmarsk i Rahganis
Riksmarsk (namn)
Riksmarsken är kungaparets gemensamma militära rådgivare och överbefälhavare över armén. Som riksmarsken säger, så blir det. Som riksmarsk tillbringar man sin tid vid hovet, ständigt kämpande för mer soldater och materiel. Det är ytterst sällan riksmarsken själv närvarar vid ett slag, även om det inträffar ibland.
Riskmarsken bär den utrustning som denne anser lämplig. Ofta är det vanliga hovkläder med gyllene svärd broderade kring ärmarna eller över hjärtat. Det gyllene svärdet är under alla omständigheter riksmarskens officiella symbol. I fält bär han eller hon Storirebas vapenrock med ett gyllene svärd över bröstet. Dessutom följs denne av en standarbärare med en svart fana med ett gyllene svärd på.
Ileana Corina Vadi do Tilbes, tidigare svärdsmarsk av Gerligis, är Storirebas nya riksmarsk. Hon är därmed en av världens tio främsta militärer. Hon anses i vart fall i Storireba vara världens främsta nu levande taktiker.
Tross
På varje soldat går det ungefär en person som ser till så att soldaten kan strida. Dessa är följefolket som ordnar mat, pilar och vatten, som skor hästar och lagar rustningar, som håller soldaterna vid gott mod eller läker deras sår. Dessa är ofta makar till soldaterna som hellre följer med sin kära än väntar hemma. Armén låter då dessa arbeta inom som tvättare, hovslagare, pilmakerskor, med mera.
Antalet varierar hela tiden, men ungefär en på varje soldat följer alltså legionerna.
Disciplin
Inom den Storirebiska armén finns några nyckelprinciper för disciplinen.
– Förflyttning sker alltid i formation. Man ser aldrig fler än två soldater förflytta sig på annat sätt än i formation. På vägar eller i byar sker förflyttningen på två kolonner.
– En irebisk soldat duar aldrig ett befäl eller en annan adelsperson. En överordnad tilltalas alltid ”Rotmästare Birgersdotter" och så vidare.
– En irebisk soldat har alltid full kontroll på all sin utrustning. Att inte veta var sitt vapen är resulterar i grova bestraffningar. När en soldat är i tjänst bär han eller hon sitt vapen, vid ledighet står vapnet i det vapenställ som rests i mitten av lägret.
– En irebisk soldat är alltid ren och likaså utrustningen. Rost och smuts tolereras inte.
– En irebisk soldat är aldrig berusad i tjänst.
– En irebisk soldat är alltid i tid till sina tjänstgöringspass.
– En irebisk soldat uppför sig alltid hövligt mot lokalbefolkningen.
– En irebisk soldat plundrar aldrig mer från ett slagfält än denne kan bära.
– En irebisk soldat ber alltid tre gånger varje dag.
Arméns uppbyggnad
Alla legioner är numera uppdelade på exakt samma sätt. Detta följer nedan:
En legion - 3750 personer
3 fänikor spjutsoldater 1500
1 fänika tungt rustade fotsoldater 500
2 fänikor bågskyttar 1000
1 fana lätt rytteri 300
1 fana tungt rytteri 300
1 slungbatteri + ingenjörstrupper 100
1 stab cirka 50
Varje legion fylls även på med riddare under sina 77 dagar. Dock måste riddare kallas in för att tjänstgöra och blir de inte inkallade under ett år har kronan rätt att begära dubbla tiden nästa år. Därför samlar ofta legionsmarskarna på sig riddare genom att bara mobilisera dem när de verkligen behövs och på så sätt kunna ha dem länge när det väl gäller. Den längsta tid en riddare kan tjänstgöra är dock fem år. I händelse av krig kan 40 riddarfanor mobiliseras. Dessutom kan 320 fänikor spjutsoldater, tungtrustade fotsoldater eller bågskyttar kallas in.
En fullt mobiliserad legion ser följaktligen ut som följer:
1 stab
3 fänikor spjutsoldater 1500
1 fänika tungt rustade fotsoldater 500
2 fänikor bågskyttar 1000
1 fana lätt rytteri 300
1 fana tungt rytteri 300
1 slungbatteri + ingenjörstrupper 100
+
7 fänikor spjutsoldater 3500
7 fänikor bågskyttar 3500
2 fänikor tungt rustade fotsoldater 1000
2 fanor riddare 600
= 12 300
<< Tillbaka till krigsmakt |
|
|
