|
|
|
 
(sedd ur blivande riddare Saga Björnrams perspektiv)
Dygnet som Saga kämpat för i nästan tio år var äntligen här. Ikväll skulle Riddarmarsk Valdemar Örnvinge dubba tio väpnare till riddare. Nu stod de alla uppställda på ett led på gårdsplanen utanför riddarmarskens gods. De var endast iklädda skjortor och hosor, och Saga huttrade lite i den kalla oktoberkvällen. Bakom var och en av väpnarna stod deras mästare med fackla i hand, ärrade kämpar som alla stod i sina finaste rustningar. Sagas egen mästare, Hadar Örnvinge, log vänligt mot henne. Det hade varit en stor ära för hennes familj när Hadar tagit sig an henne, och nu när hans bror dessutom blivit riddarmarsk över femte legionens riddarhär var äran ännu större.
När de stått på gårdsplanen i vad som kändes som flera glas, men som säkerligen inte var mer än ett halvt, öppnades godsets stora ekport. Ut klev riddarmarsken och med sig hade han en hedersvakt av tio riddare i fulla vapen. ”Ikväll når er långa resa sitt slut,” mässade han. ”Innan solen går ned nästa gång kommer tio nya själar vara för evigt knutna till riddarnas ärorika syskonskap. Ikväll kommer ni att lyda era mästare som väpnare för sista gången.”
När marsken tystnade, gick alla mästare fram och ställde sig framför sina väpnare. Riddarmarsken vände då på klacken och gick tillbaka in i sitt gods. När porten var stängd började den mästare som stod längst åt höger att gå ut i mörkret tillsammans med sin väpnare. När ljuset från mästarens fackla inte längre gick att se tog nästa mästare sin väpnare och gick.
Nu var det Hadars tur och Saga följde honom ut i den mörka skogen. Det var mörkt och kallt, men Saga kände sig trygg tillsammans med sin mästare. Efter en stunds vandring såg de facklor i skogen. De hade kommit till godsets badstuga. De två väpnarna som redan var där satt i ett stort kar och tvagade sig, medan deras mästare stod och samtalade lågmält en bit ifrån. Snabbt tog Saga av sig sina kläder och hoppade i karet. När hon var ren satt hon kvar i badet, och väntade tills alla var klara.
Medan de badade hade riddarmarsken kommit till badstugan. Han tog nu på nytt till orda: ”Kliv nu upp ur badet, rena från synd. Ni är nu som barn som just lämnat er moder.”
Nakna klev de sedan upp ur badet och leddes tillbaka till godset i en stor grupp, ledd av Riddarmarsken. Saga kände sig blyg, och hon märkte att flera av de andra väpnarna också verkade känna sig obehagliga till mods. Vandringen var dock inte lång, snart var de tillbaka på gårdsplanen. Där delade gruppen på sig så att var och en följde sin mästare igen.
Hadar förde Saga in i godset och in till ett litet rum med en stor, mjuk säng. Hadar stannade framför sängen, log generat och plockade upp ett litet stycke pergament ur fickan. ”Så att jag inte säger fel,” sade han ursäktande. ”Denna säng symboliserar paradisets, dit du alltid måste sträva att nå, med ord, handling och tanke. Tacka nu Gud i bön, sov sedan tryggt i Hans famn.” Med dessa ord lämnade Hadar henne. Saga sjönk genast ned på knä och tackade Gud för den stora nåd som vederfarits henne. Sedan somnade hon gott i den bekväma sängen.
På morgonen väcktes hon av riddarmarsken själv. I sin famn bar han en vit särk av linne, en blodröd mantel, ett par bruna hosor och ett vitt skärp. ”Denna särk symboliserar din kropps renhet,” sade Riddarmarsken, och satte på henne den. ”De bruna hosorna symboliserar jorden du vandrar på och som du en gång kommer att vila i,” fortsatte han, och tog på henne hosorna. ”Skärpet symboliserar din oskuld, och ditt förstånds seger över din lust,” sade han medan han knäppte på henne skärpet. Till sist svepte han den blodröda manteln över hennes axlar och sade: ”Detta är för att du aldrig skall tveka i att spilla ditt blod i Storkungadömet Irebas och Guds kyrkas försvar. Be nu, till din mästare hämtar dig.”
Saga försjönk i en omtumlad bön. Efter ett glas kom Hadar och hämtade henne. Han var fortfarande klädd i full rustning. Hon fick ett stolt leende, men han sade ingenting. Tillsammans gick de ut på gårdsplanen utanför godset.
Där hade en stor folksamling bildats för att se när riddarna dubbades. Mitt på gården stod de blivande riddarnas föräldrar. Saga såg att även hennes föräldrar var där. Med sig hade föräldrarna en häst, en rustning och det som skulle bli riddarens vapen. Saga gjorde sitt bästa för att inte stirra på hästen hon skulle få, men det var svårt.
När alla blivande riddare var ute på tunet klev Riddarmarsken ut på godset trappa, tillsammans med grevskapets biskop. Biskopen höll en mässa för att välsigna de blivande riddarna. När den var över tog Riddarmarsken på nytt till orda: ”Jag skall nu överlämna de tre sista tingen som skiljer en väpnare från en riddare.” Han klev ned från trappan där han stått samman med biskopen och gick fram till Saga, som var den första av de blivande riddarna. ”Jag knäpper gyllene sporrar på dina fötter för att du skall vara lika snabb som din springare att följa Guds tolv bud.” Han upprepade de orden till de andra nio och fäste gyllene sporrar på deras hälar.
Därefter gick han än en gång fram till Saga. Hadar steg då fram och gav ett svärd till Riddarmarsken. Det var ett makalöst svärd i en vackert arbetad skida. Saga blev varm i kroppen av den fina gåvan från sin mästare. Riddarmarsken knäppte sedan svärdet runt Sagas midja. ”Svärdets två skarpa eggar ska alltid påminna dig om att lojalitet och rättvisa måste vara samma och att det är din uppgift som riddare att skydda de svaga från en stark förtryckare.” Samma procedur upprepades med de andra nio, även de fick fina och välarbetade svärd av sina mästare.
Han gick sedan fram till Saga och slog till henne löst över axeln. ”Må detta vara det sista slag du inte återgäldar,” sade han, och fortsatte till nästa. När alla de blivande riddarna tagit emot sitt slag gick riddarmarsken tillbaka upp på trappa. ”Knäfall nu och vänd era händer mot Gud och helgonen,” mässade han. ”Läs nu riddareden med mig.” Alla väpnare knäföll och mässade tillsammans med riddarmarsken, de ord som de tränat på i tio år.
”Jag svär att vörda Irebas regentpar, som om de vore
mitt samvete, och mitt samvete vore de
att krossa hedendomen och upprätthålla tron på Gud,
på nyckeln och på alla Helgon
att rida för att upprätta människans synder
att inte fara med löst tal, och ej heller lyssna på sådant
att ära mitt eget ord som om det vore Guds
och att efter min yttersta makt med liv och gods
beskärma föräldralösa, armt folk, änkor och änklingar,
och alla andra svaga och utsatta
Gud och Helgonen till heders, efter min bästa förmåga,
så må Gud hjälpa mig.”
När de alla svurit riddareden blickade riddarmarsken ut över de tio som stod på knä framför honom med händerna mot Gud. ”Res er nu, som riddare!” När han sagt de orden utbröt jubel bland publiken och familjerna skyndade fram för att gratulera sina söner och döttrar och för att ikläda dem sina nya rustningar och sköldmärken.
Under eftermiddagen skulle de tio göra upp vem av dem som var den skickligaste under ett tornerspel, men det var inget Saga tänkte på nu. Hon hade nått sitt mål. Hon var en riddare. Riddar Saga Björnram.
Detta är en beskrivning av en typisk dubbning. Om det är någon ur de ädlare familjerna som dubbas görs dock dubbningen ännu längre och högtidligare. Motsatsen är de dubbningar som sker innan slag för att stärka moralen, eller de som sker direkt efter för att belöna någon särskilt modig väpnare. De innehåller oftast bara eden och slaget.
Riddardubbningar sker ofta i samband med stora festligheter, som kröningar eller kungliga bröllop.
När en riddare blivit dubbad använder denne alltid titeln ”riddar” innan sitt namn.
<< Tillbaka till krigsmakt
|
|
|
