|
|
|
 
Musik
Det är inte någon större skillnad mellan adlig och folklig musik, eftersom nordirebiska ädlingar gärna tillbringar sin tid i sällskap med det enklare folket. Den största skillnaden är att musiken som framförs i adelns hus eller på banketter ofta har en lägre takt och spelas av flera musiker på lite finare sätt. En del jarlar har även den lyxen att ha en harpa i sina ägor. Detta instrument passar inte på trånga och stojjiga värdshus utan används i stora salar där dess klang kan avnjutas. Det innebär inte att dess musik är till för endast jarlarna utan oftast hålls det stillsamma tillställningar där alla är välkomna.
När det kommer till visdiktare och kompositörer är det svårt att säga vem som skrivit vad för oftast förs visor vidare muntligt och byggs på under tiden tills den tagit en form som uppskattas. Detta innebär att ett stycke som spelas i norra nordireba inte är likt samma stycke i södra nordireba.
Musik i Kyrkan
I nordirebiska kyrkor där Gud tillbes är självklart psalmer och hymner en viktig del i gudstjänsten/mässan. Hymnerna som ofta sjungs av prästen och därefter upprepas av församlingen ses som ett mycket bra sätt att medverka och vara aktiv i gudstjänsten. Hymnerna är böner som varierar från by till by. Olika byar har olika hymner som de sjunger på sina gudstjänster.
Här följer en hymn ofta sjungen under diverse gudstjänster runt om i Kastaria. Enligt legenden skrevs den av Sankt Mikau. Efter varje mening som församlingen sjungit så gör man nyckeltecknet.
P (präst): Vi öppnar våra hjärtan för Gud!
Herre, vi låser upp för dig!
F (församling): Herre, vi låser upp för dig!
P: Gör oss till redskap för kärlek och godhet!
F: Vi skall vara redskap för kärlek och godhet!
P: Genom Herren blir vi räddade!
F: Vi blir räddade av Herren!
P: Mörkret skall låsas ute, ljuset skall släppas in!
F: Vi låser mörkret men öppnar för ljuset!
P & F: Vi låser upp oss för dig, Gud! Gör oss till redskap för kärlek och godhet! Genom dig blir vi räddade! Mörkret skall låsas ute, ljuset skall släppas in!
Sagoberättarkonst
I Nordireba är teaterkonsten mycket liten. Det finns bara två grupper som reser runt och sätter upp stora teaterföreställningar. Istället skattar man sagoberättarkonsten högre än någon annanstans. Nordireba har några större sagokulter där det är upp till varje sagoberättare att skapa sina egna varianter på sagor, så länge det grundläggande innehållet är samma. Ett exempel är den episka krigsskildringen ”Vråk och måne” som skildrar en blodig släktfejd i en obestämbar forntid. Sagan slutar med att de två sista överlevande i släkterna dräper varandra i en storslagen envig, men vilka dåd som leder fram till detta slut är upp till varje sagoberättare att bestämma.
Berättarstilen är lågmäld och karaktärerna hanterar skador och fysiskt lidande med samma upphöjda lugn. Kärlekshistorier är förekommande, men oftare handlar berättelserna om mod, kamratskap och krig.
Konst
Den konst nordireber kommer i kontakt med är kyrokonsten. Ett exempel är domkyrkan i Surdulis i jarlstaten Bontidu. Här går att skåda statyer och målningar från sankt Dumira och sankt Nannias liv och leverne. I vapenhuset står en stenstaty av sankt Nannia där hon riktar sin spända båge uppåt, på motsvarande vägg fins en högrelief föreställande sankt Dumira där hon sitter på en hjort med en örn på sin höga arm, ett spjut i sin vänstra hand och en orm runt halsen.
Den nordirebiska konsten skildrar ofta krigsscener och hjältedåd, även om det är kyrkomålningar.
Riddarromantik
Varför lägger riddarna ned högvis med safirer på utrustning, dyra vanor, hästar, träning och vapen? Vad är det som får adeln att frivilligt lämna ifrån sig en del av sin frihet för att kunna titulera sig riddare? Vad är det som får pojkar och flickor att sucka drömmande när en riddare rider förbi? Svaret är romantiken. Den myt och den hjältestatus som omger riddarväsendet har en stark plats i den kastariska folksjälen. Alla unga adelsindivider har såklart inte en dragning åt krig och ära, men de som har det ser till att bli riddare.
De första riddarromantiska sagorna kom till Ireba från Gregorien på den tiden landet bara var en kättersk provins. Det var sagor om tappra riddare som dräpte drakar och sjöng ballader till sina hjärtans utvalda. Ett av de tidigaste verken var Etiennes lidande, en dikt på 77 verser om hur S:t Etienne dräpte den fasansfulla draken Eldstunga. I denna dikt jagar riddar Etienne monstret i 77 dagar innan han lyckas döda draken och på så sätt hämnas sin döda familj. Det är för att hedra sitt främsta skyddshelgon irebiska riddare tjänstgör 77 dagar i armén.
Ett annat verk med liknande tema är den nordirebska nationalskatten Hjältesången. I Hjältesången, som ligger till grund för landets nationalsång berättas det om hur mannen som skulle bli Nordirebas första överjarl utkämpade en fruktansvärd envig mot en av världens mäktigaste drakar, och segrade. Denna saga är den allra vanligaste och mest populära.
Ett senare riddarromantiskt verk är Sången om Drottningen. I detta beskrivs Sydirebas första drottning Miranda Svartengalts gärningar i en sång. Bland annat finns där en strof där Miranda dräper en glimmande lindorm. I nära anknytning till sången om drottningen finns en kult kring de äventyr som hennes mest trogna riddare Pilgrimsfalken upplevde. Detta är ett verk som öka i popularitet sedan unionen.
I dessa tre stora verk hyllas de dygder och egenskaper som en riddare ska besitta. Huvudpersonerna är hjältemodiga, lojala, religiösa, tappra, dygdiga och osjälviska. Det är med förebilder som drottning Miranda och S:t Etienne barnen växer upp.
Förutom Sången om Drottningen, S:t Etiennes lidande och Hjältesången, räknas Riddar Vladimir, Pilgrimsfalken och Ödets Svärd till klassikerna.
<< Tillbaka till fakta om Nordireba
|
|
|
