|
|
|
 
Riddareden
”Jag svär att vörda Irebas regentpar, som om de vore
mitt samvete, och mitt samvete vore de
att krossa hedendomen och upprätthålla tron på Gud,
på nyckeln och på alla Helgon
att rida för att upprätta människans synder
att inte fara med löst tal, och ej heller lyssna på sådant
att ära mitt eget ord som om det vore Guds
och att efter min yttersta makt med liv och gods
beskärma föräldralösa, armt folk, änkor och änklingar,
och alla andra svaga och utsatta
Gud och Helgonen till heders, efter min bästa förmåga,
så må Gud hjälpa mig.” |
|
 |
Denna ed är det centrala i riddarväsendet i Storireba. Samma ed återfinns i alla frälsta länder, med mindre variationer. I denna ed, som alla riddare svär när de dubbas, kan man se alla de dygder som en riddare förväntas besitta. En riddare är god, sann, gudfruktig, trogen regentparet och viger sitt liv till de svagas beskydd.
Tyvärr är det få riddare i dagens Storireba som lever upp till sin ed, men visst är det en vacker dröm?
Historia
Det tunga rytteriet kom till Sydireba i samband med att Gregorien anföll sin hedniska granne. Det var Gregoriens huvudvapen och hade funnits i både Gregorien och Lenorien i generationer. I Nordireba spåras de första tunga ryttarstyrkorna till ca år 600, då en grupp lenoriska legosoldater tog med sig sin stridskonst till sitt nya hemland.
Till en början led ireberna svåra förluster mot de tunga ryttarna, men efter bara några slag hade även ireberna lärt sig stigbygeln och de förstärkta sadlarnas hemlighet. Dock tar det år att träna ett effektivt tungt rytteri, och en av de övervägande anledningarna till irebernas förlust var just avsaknaden av tränade tunga ryttare. I Gregorien är nämligen alla tunga ryttare riddare, tränade sedan 14 års ålder på att strida till häst med lans och sköld.
Gregorierna som vann mark i Storireba spred sedan tekniken till de irebiska familjer som stött gregorierna i kriget och inom 50 år var Irebas tunga ryttare inte långt efter Gregoriens och Lenoriens.
Med stridskonsten kom dessutom ett ideal. Den tunga kavalleristen var inte bara ett fruktansvärt vapen på slagfältet, han eller hon var dessutom ädel, hjältemodig, ödmjuk, osjälvisk och modig. Han eller hon var en riddare. I Gregorien var riddaren en lägre adelsperson som fått mark av kronan. Marken var riddarens belöning för sin tjänst. Riddaren var i gengäld skyldig att på kort varsel kunna ställa upp med sig själv och ett visst antal soldater ur sitt hushåll.
I Ireba tog sig dock riddarväsendet en lite annorlunda skepnad. Romantiken krig riddarna slog ned i Ireba och överallt ville adeln tjäna kyrkan och det goda med svärd i hand. I landet vimlade det dessutom av gregoriska riddare som mer än gärna tog unga ireber som väpnare, för att på så sätt få trogna soldater gratis.
Därför växte riddarväsendet upp, men i Nord- och Sydireba fick riddarna inga förläningar. Istället skulle de tjäna sin lokala herre, t.ex. sin hertiginna i upp till 77 dagar varje år. När de gjort sina 77 dagar var de fria att resa runt i landet på eget bevåg.
Detta system fanns kvar i Sydireba fram till inbördeskriget. Då hela armén knöts till kronan skedde detta även med riddarna. Varje riddare är nu skyldig att inställa sig för tjänstgöring när kronan kallar, och de 77 dagarna kan förlängas med ytterligare 77 i händelse av krig. Om en riddare inte kallas in av kronan för att genomföra sina 77 dagar kan dessa sparas till nästa år. Som längst kan dock tjänstgöringstiden som samlats aldrig överstiga fem år.
I Nordireba knöts riddarna på liknande sätt till kronan i samband med erövringen av Sydireba och den omstrukturering som blev följden.
Det finns två sätt att slippa sina 77 dagar åt kronan:
– Ansluta sig till en riddarorden. Då är ens lojalitet till orden istället.
– Gå i kloster.
Att bli riddare
Riddare är adliga. Om en person som inte är adlig gör något fantastiskt, i stil med att döda en drake, kan denne person bli dubbad till riddare, och därmed också adlad. Birger Vargbane blev exempelvis adlad och dubbad då han strypt en vargbest och dessutom var det återfödda helgonet S:t Erikas förkämpe och försvarare.
Inom adeln är riddarromantiken starkt förankrad. Redan som små barn föds de upp på sagor om hjältedåd och kärlek. Att bli riddare är alltså en dröm för många barn.
Ett yngre barn till en greve eller friherrinna har inte någon större möjlighet att få ärva jord eller makt. För att ge barnen ett meningsfyllt liv med ära och chans till makt är det vanligt att barn skickas bort för att gå i lära hos en äldre riddare. Vilken riddare det blir brukar engagerade föräldrar arbeta med från det att barnet föds. Det är nämligen av vikt att riddaren är uppsatt inom den ridderliga hierarkin, för att ge ära och heder till familjen. Alltså arbetar föräldrarna med ekonomiska donationer och diplomatiskt rävspel för att få sitt barn så högt som möjligt. Ett barn som gått i lära hos en hög riddare får ett stort försprång inom hierarkin, mot en som gått i lära hos en med låg rang.
Runt tolvårsåldern brukar barnen skickas iväg. De tar då de första stegen mot att bli riddare. De får börja sin tjänstgöring hårt arbetande åt sin mästare som väpnare. Förutom att de ska sköta sin mästares utrustning och agera som hans tjänare, ägnas flera glas om dagen till träning.
 |
|
Det första en väpnare lär sig är obeväpnad strid. När de uppnått en god nivå får de fortsätta till strid med dolk. Därefter följer svärd i en hand utan rustning, svärd och sköld utan rustning, svärd i två händer utan rustning och spjut utan rustning. När alla de nivåerna genomgåtts börjar träningen till häst på allvar. Då börjar man om med brottning till häst och går igenom samma moment, fast på hästrygg. Därefter följer alla moment till fots i rustning och sist alla moment i rustning till häst. Parallellt tränas dessutom konsten att föra sig i hov, sjunga och spela och uppföra sig som en sann riddare. |
Vanligast är att en riddare har flera väpnare samtidigt, ibland upp till tio stycken. De brukar då få träna mot varandra för att sporra och motivera varandra.
Vid 18 års ålder är det kutym att väpnarna börjar följa sin mästare som väpnare på slagfältet. Detta för att de ska tränas på att strida på riktigt. Mellan tjugo och tretio brukar en väpnare vara värdig att bli upphöjd till riddarnas ärorika syskonskap. Väpnarens mästare skriver då till en riddarmarsk, provinsens överhuvud eller till regentparet och anhåller om en dubbningsceremoni till sin skyddsling. Ur hierarkisk synpunkt anses riddarmarsk och provinsöverhuvud likvärdigt, medan regentparet skänker stor ära både till mästaren och till skyddslingen.
Väpnare från låga familjer blir oftast dubbade senare än de från högre familjer. Riktigt låga väpnare, eller väpnare vars ätt på något sätt gjort sig fiende till någon hög familj, kanske aldrig blir dubbade.
Skillnader mellan nordirebiska och sydirebiska riddare
Riddarväsendet har tagit sig snarlika uttryck i nord och syd. Dock finns det några skillnader som är värda att påpeka. För det första är nordirebiska riddare mer krigare och mindre adel än de i Sydireba. De anordnas fler duster i norr och dueller är även vanligt förekommande. Dessutom är riddarromantiska sagor från norr mindre romantiska och mer blodiga och krigiska.
I syd är riddaren mer av ett komplett ideal än i norr, där det främst är riddarens förmåga i strid som beundras och eftersträvas. Riddare från norr har även en förmåga att anse sig stå över riddare i syd, trots att de inte borde göra det enligt riddarhierarkin. Därför har andelen duster i Sydireba ökat avsevärt sedan unionen, då många nordirebiska riddare behöver tuktas.
Hierarkin
Riddare emellan har den inbördes rangordningen mycket stor vikt. Högre riddare inom hierarkin förväntar sig ett naturligt underlägset beteende från lägre, medan det är naturligt för de högre att trycka ned de som står under dem.
En vanlig utgång när två riddare anser sig stå över varandra, eller om man är osäker på hierarkin, är en kraftmätning till häst med lans och svärd, s.k. dust. Grundregeln är att en riddare står alltid över de han slagit ur sadeln. Därför är det ett enkelt sätt att klättra på stegen att utmana en riktigt hög riddare på tvekamp. Dock anses det opassande och även om den lägre riddaren vinner kommer han genast att bli utmanad av andra höga riddare som kommer att försöka sänka hans rang igen.
Här följer några regler mot vilka man kan mäta hierarkin:
– Rikedom. En rik riddare är en hög riddare.
– Ätt. En riddare från en riktigt gammal ätt anses stå över yngre ätters riddare.
– Skicklighet i strid.
– Segrar under torneringar eller duster.
– Vem riddaren var väpnare hos.
– Vem som dubbade riddaren.
– Vilka adelstitlar riddaren innehar
Under utbildningen är det vanligt att riddaren sitter långa vinternätter samman med sin väpnare och listar de lokala riddarna för att få en bild över vart i hierarki riddaren ligger. Därför är det också vanligt att riddare har ett litet nät av spioner i trakterna där de verkar och bor.
Riddarromantiken
Varför lägger riddarna ned högvis med safirer på utrustning, dyra vanor, hästar, träning och vapen? Vad är det som får adeln att frivilligt lämna ifrån sig en del av sin frihet för att kunna titulera sig riddare? Svaret är romantiken. Den myt och den hjältestatus som omger riddarväsendet har en stark plats i den kastariska folksjälen. Alla unga adelsindivider har såklart inte en dragning åt krig och ära, men de som har det ser till att bli riddare.
De första riddarromantiska sagorna kom till Ireba från Gregorien på den tiden landet bara var en kättersk provins. Det var sagor om tappra riddare som dräpte drakar och sjöng ballader till sina hjärtans utvalda. Ett av de tidigaste verken var Etiennes lidande, en dikt på 77 verser om hur S:t Etienne dräpte den fasansfulla draken Eldstunga. I denna dikt jagar riddar Etienne monstret i 77 dagar innan han lyckas döda draken och på så sätt hämnas sin döda familj. Det är för att hedra sitt främsta skyddshelgon kastariska riddare tjänstgör 77 dagar i armén.
Ett annat verk med liknande tema är den nordirebska nationalskatten Hjältesången. I Hjältesången, som ligger till grund för landets nationalsång berättas det om hur mannen som skulle bli Nordirebas första överjarl utkämpade en fruktansvärd envig mot en av världens mäktigaste drakar, och segrade.
Ett senare riddarromantiskt verk är Sången om Drottningen. I detta beskrivs drottning Miranda Svartengalts gärningar i en sång. Bland annat finns där en strof där Miranda dräper en glimmande lindorm. Hon har i sången ofta sällskap av en mytisk riddargestalt kallad Pilgrimsfalken.
I dessa tre stora verk hyllas de dygder och egenskaper som en riddare ska besitta. Huvudpersonerna är hjältemodiga, lojala, religiösa, tappra, dygdiga och osjälviska. Det är med förebilder som drottning Miranda och S:t Etienne barnen växer upp.
Förutom Sången om Drottningen, S:t Etiennes lidande och Hjältesången, räknas Riddar Vladimir och Ödets Svärd till klassikerna.
Kämpalekar
För att träna sina stridsfärdigheter när fred råder har riddarna i alla tider tävlat mot varandra i kämpalekar till häst. Dessa kämpalekar har utvecklats till att bli en stor del av många riddares vardag. En riddare som vinner många kämpalekar blir en rik och högt ära riddare. Det finns riddare som endast lever på kämpalekar, men ännu bara i Gregorien.
Det finns två vanliga former av kämpalekar: dust och tornering.
Dust
Dust går ut på att riddarna tävlar riddare mot riddare i en större turnering, där den som vinner matchen går vidare, till bara två återstår. Dessa två möts då i en final, där segraren avgår med tävlingens pris. Vanliga priser är exklusiva svärd, hästar, mark eller stenar.
Ett annat sätt att använda en dust är under en tvist, antingen mellan riddarna själva, eller mellan två som valt riddarna som sina förkämpar. Den riddare som vinner dusten är också den som har rätt i tvisten. Detta för att en riddare som kämpar för något som är sant och rätt alltid vinner, eftersom Gud står på dennes sida.
En dust går till så att två riddare står uppställda på varsin sida av en öppen yta, som en äng. Mellan riddarna har ett lågt staket ställts upp, parallellt med riddarnas ridväg. Riddarna rider sedan an mot varandra med lans och sköld, på varsin sida av staketet. Syftet är att splittra sin lans mot motståndarens sköld, eller slå motståndaren ur sadeln. Man rider ett förutbestämt antal lansar, som tre eller fem. Om ingen vunnit fortsätter då kampen med svärd. Om man blivit slagen ur sadeln har man också rätt att fortsätta med svärd.
Tornering
Torneringar sker ofta som en del av större festligheter. Det är en livad tillställning som inte alls är lika utdragen som en dustturnering. Den anses därför mindre fin och folkligare än dusten.
Syftet med en tornering är att vinna hästar. Under samma tornering kan uppemot fyrtio riddare tävla samtidigt.
På ett stort fält har två stolpar ställts upp med tio fots mellanrum. Om en riddare för någon annans häst mellan stolparna är hästen vunnen. Alltså gäller det att slå motståndaren ur sadeln, fatta hans tyglar och leda hästen mellan stolparna. Till vapen används träklubbor.
<< Tillbaka till krigsmakt |
|
|
