|
|
|
 
Historia
Det tunga rytteriet kom till Ireba när Gregorien anföll sin hedniska granne. Detta var Gregoriens huvudvapen och hade funnits i både Gregorien och Lenorien i generationer.
Särskilt sydireberna led svåra förluster mot de tunga ryttarna i det krig som kom. Efter bara några slag hade dock även sydireberna lärt sig stigbygeln och de förstärkta sadlarnas hemlighet. Dock tar det år att träna ett effektivt tungt rytteri, och en av de övervägande anledningarna till sydirebas förlust var just avsaknaden av tränade tunga ryttare. I Gregorien är nämligen alla tunga ryttare riddare, tränade sedan 14 års ålder på att strida till häst med lans och sköld.
|
|
 |
De gregorier som vann mark i Ireba spred sedan tekniken till de irebsika adelsfamiljer som stött gregorierna i kriget och på mindre än ett halvsekel var Irebas tunga ryttare inte långt efter Gregoriens och Lenoriens.
Med stridskonsten kom dessutom ett ideal. Den tunga kavalleristen var inte bara ett fruktansvärt vapen på slagfältet, utan dessutom ädel, hjältemodig, ödmjuk, osjälvisk och modig. Han eller hon var en riddare. I Gregorien var riddaren en lägre adelsperson som fått mark av kronan som belöning för sin tjänst. Riddaren var nämligen i gengäld skyldig att på kort varsel kunna ställa upp med sig själv och ett visst antal soldater ur sitt hushåll.
I både Nord- och Sydireba tog sig dock riddarväsendet en lite annorlunda skepnad. Romantiken krig riddarna slog ned i Ireba. Överallt ville adeln tjäna kyrkan och det goda med svärd i hand. I landen vimlade det dessutom av gregoriska riddare som mer än gärna tog unga ireber som väpnare, för att på så sätt få trogna soldater gratis. Därför växte riddarväsendet upp, men i Ireba fick riddarna inga förläningar. Istället skulle de tjäna den lokala läntagaren, till exempel sin hertiginna, i upp till 77 dagar varje år. När de gjort sina 77 dagar var de fria att resa runt i landet på eget bevåg.
Detta system fanns kvar i Sydireba ända fram till inbördeskriget. När hela armén knöts till kronan skedde detta även med riddarna. Varje riddare blev skyldig att inställa sig för tjänstgöring när kronan kallar och de 77 dagarna kan förlängas med ytterligare 77 i händelse av krig.
Det finns två sätt att slippa sina 77 dagar åt kronan
— Ansluta sig till en riddarorden. Då är ens lojalitet till orden istället.
— Gå i kloster.
Det tunga rytteriet består dock inte uteslutande av riddare i Ireba, mest beroende på att det har bedömts som lämpligt att ha en grupp samtränat tungt rytteri som snabbt kan sättas in. Därför ingår det en fana tungt rytteri i varje legion.
Organisation
Den minsta stridande enheten är en lans. En lans består av en till två riddare eller stenlansar tillsammans med sina väpnare eller följesoldater, oftast fyra till sex personer. Den som bestämmer är den med högst rang eller flest tjänstgöringsår. Ledaren kallas lansledare.
Fem lansar bildar ett baner. Baner leds av en banerförare. Lansarna i ett baner är dessutom indelande i en ordning från ett till fem, där den första är bäst och den femte är sämst. Om banerföraren skulle falla tar första lansens lansledare över befälet. Riddaren av högst rang är lansledare i första lansen. Därefter kommer alla riddare i fallande skala där skicklighet och rang vägs mot varandra men där rang alltid går först.
Femton baner bildar en fana. Fanorna leds av fanmarskar med fankaptener som sköter. Även baneren är indelade i fallande ordning där det första är bäst och det femte sämst.
I strid
Baner är oftast den enhet som tungt rytteri opererar på. Grundtaktiken bygger på att de rider an stigbygel mot stigbygel med åtta ryttare fram och tre djupt. Främst rider de fullvärdiga riddarna eller de främsta tunga ryttarna och bakom dem deras väpnare. Denna formation kan krossa mindre enheter infanteri på sekunder.
Tunga ryttare i armén och riddare
Riddarna reagerade till en början hånfullt mot det nya rytteriet. De ansåg att strid till häst med lans och svärd var reserverat för adeln. Därför tog det 30 år innan någon riddare stred i samma enhet som en tungt rustad ryttare som inte mottagit riddarslaget. Nuförtiden är riddarna bara kyligt avmätta mot de ickeridderliga tunga ryttarna. Dock är det ytterst sällan riddare och andra tungt rustade ryttare kämpar i samma fanor och samma baner är näst intill otänkbart.
De oridderliga tunga ryttarnas syn på riddarna är något motsägelsefull. De ser upp till riddarna som idealkrigarna vilka de bara är en skugga av och de försöker imitera flera av deras ceremonier och regler. Bland annat genomförs en sorts dubbningsceremoni när en tung ryttare blir fulltränad och anses värdig att kallas fullvärdig tung ryttare. De försöker dessutom följa riddarnas regler, vilka många kan bättre än riddarna själva.
Dock anser arméns egna tunga rytteri att det är de som är de bästa på att strida till häst, trots att de inte är riddare. Dessutom finner många riddarnas stolthet rent löjeväckande.
Utrustning
Storirebas tunga rytteri bär full ringbrynjerustning. Under hauberken bärs dessutom ett vadderat pansar. På huvudet bärs en tunnhjälm. Detta är den rustning som tilldelas alla tunga ryttare när de är färdiga med sin träning. Banerförare brukar vanligen köpa till plåtförstärkningar till händer, knän, tår och armbågar.
Riddare bär dock den rustning de anser sig har råd med. Rikare riddare bär inte sällan dyra gregoriska (förebild : tyskt 1400-tal) eller lenoriska (förebild: italienskt 1400-tal) rustningar.
Den vanliga irebiska rytteriskölden är strykjärnsformad.
I den storirebiska hären är det bara det tunga rytteriet som bär svärd mangrant. Som huvudvapen används lans och som andravapen svärd och stridshammare eller hjälmkrossare. Notera att sköld alltid bärs, om denna inte krossats. Aldrig två vapen samtidigt.
Hästarna
Varje tung ryttare har minst två hästar, oftast fler. Dessa är ofta hingstar och ston från slätterna i Järvsmark, stora och starka med ett hett temperament. I strid använder en skicklig ryttare sin häst som ett vapen med sparkar och bett. Riddare brukar ibland köpa dyr gregorisk hästrustning för att skydda sina dyrgripar. En bra stridshäst är nämligen värd sin vikt i guld och många fiender brukar sikta på hästarna för att de är lättare att både träffa och skada och därmed stoppa riddaren. Bland arméns tunga rytteri används inte hästrustning. De använder inte heller lika dyra hästar.
<< Tillbaka till krigsmakt |
|
|
