 
Kortfattad översikt, samt de senaste åren i något större detalj
835-36 – Det kastariska inbördeskriget
Något hade hänt med den kastariske kung Tiburtius. Plötsligt tycktes han ha förändrats på något märkligt sätt. Det påstods att han umgicks med fel sorts personer och detta fick näring när han oväntat förbjöd kyrkan att predika Guds ord och gav mycket mer makt åt magikerrådet. Magikerna tog tillfället i akt och skaffade sig fullständig kontroll över rättsväsendet och andra institutioner. Det hela gick så långt att riket riskerade att falla samman.
Motståndet mot Tiburtius växte och en grupp ädlingar beslutade sig för att vräka kungen. Ett inbördeskrig bröt ut, som slutade med att Tiburtius fångades in och avrättades, varefter ledaren för upproret, Valdemar Duvhök, kröntes till ny kung. Under inbördeskriget lyckades även kyrkan fånga in nästan samtliga av magikerna i Kastaria, varefter dessa brändes på bål. För mer information se Inbördeskriget
(länk kommer).
837-38 – Det första heliga kriget mot Nedan
Efter det lyckade angreppet mot Kastarias magiker beslutade påven Sebastian III att det nu var dags att även ta sig an det ogudaktiga Nedan. Tidigt på våren 837 proklamerade han därför heligt krig och uppmanade alla rättrogna att ansluta sig.
Angreppet kom att ledas av Kastarias kung Valdemar, som fattade beslutet att anfallet skulle ske från Bockmark i Kastaria. Angreppet mot det oförberedda Nedan inleddes under första sommarmånaden. Provinsen Gwennti erövrades, men sedan hindrades man från vidare framryckning på grund av det stora träsket i norra Nedan.
Så småningom fann man en väg genom träsket och på andra sidan om detta stod det första och enda större slaget under kriget. Kung Valdemar var en av de många som stupade vid slaget om Pondalez, som slutade med att hären jagades tillbaka upp till Gwennti, där man förskansade sig inför vintern. För mer information se Nedankriget (länk kommer).
838 – Sebastians död och en ny påve väljs
Ledningen för invasionshären samlades för nyårsfirande i påvens vinterresidens i Ballifor. Under firandet avled Sebastian III och när nyheten spreds till Nedan gick trupperna överstyr och anställde massakrer på nedanerna.
En ny front öppnades när kastariska trupper från främst Gripmark gick in i den nedanska provinsen Siwazh närmast Trerikssjön. Här hittade man ett flertal rika gruvor.
Under våren och sommaren begicks många skändligheter av de heliga krigarna, faktiskt så svåra brott att när nyheterna spreds hemmavid började ett motstånd växa mot kriget.
Under sommaren enades till slut kardinalskollegiet om en efterträdare till Sebastian III, och detta blev kardinal Irina Teodora, som satte sig på påvestolen under namnet Isabelle IX. Hennes första stora åtgärd var att avsluta kriget och vid nyåret 839 hade de sista trupperna lämnat Gwennti och kriget betraktades som avslutat. Dock fanns gripmarkska trupper kvar i den lilla Siwazhprovinsen, som man fortsatte att ockupera under de följande åren.
841-42 – Nedans angrepp: det andra heliga kriget
Under hösten 840 trängde kastariska soldater in i ett torn man hittat inne i djupet av Blåskogen, gränsskogen mellan Kastaria och Nedan, och tog då med sig artefakter man borde ha lämnat kvar...
När plundringen upptäcktes förstod man i Nedan att inget fick stå i vägen om man skulle kunna återta det stulna. Väldiga mängder trupper hämtades från vad som visat sig vara Nedans allierade på andra sidan havet, men förvarning om uppladdningen gavs. Kastariska spejare kunde varna länderna i norr, så att invasionshotet kunde mötas.
Sommaren 841 gick den nedanska hären över gränsen och siktade in sig på en punkt i Bockmark. Här möttes härarna i det som senare blev känt som Slaget vid Ärans fält. Striden ägde rum i slutet av sista sommarmånaden och strax därefter bröt pesten ut.
Under hösten proklamerade Hennes helighet Isabelle IX det andra heliga kriget mot Nedan. Strider pågick då i södra Kastaria, främst i Bockmark, samt i Nedan. Lenoriska trupper gick därefter över muren till Nedan i syd och mötte hårt motstånd. Gregoriska trupper marscherade ner till Lenorien, men höll sig själva i reserv medan de lenoriska trupperna stångades med fler av nedanernas allierade legioner. För mer information se Nedankriget
Vintern och våren 842 – pest och diplomati
Året inleddes med att Kastarias kung Sagrin gav sig iväg mot Nedan för att försöka med ett anfall från öster för att ta sig vidare ner i Nedan, men fastnade i Siwazh med pesten bakom sig och träsket framför sig.
Under senvintern inleddes en diplomatisk dans mellan Nedan och Kastaria, samtidigt som det pågick strider mot Nedan via Lenorien. Pesten drabbade hög som låg och verkade sprida sig på ett hittills okänt och oväntat sätt. Det fanns absolut ingen bot mot pesten – den som drabbats dog obönhörligen efter cirka två till tre månader. Drottning Monessa lät därför spärra av Gripmark och Bockmark så gott det gick. Flyktingar hindrades från att fortsätta in i Järvsmark.
Händelserna i Glimminge sommaren 842
Under försommaren hittades en magikerspira i Glimminge, vilket tvingade drottning Monessa att söka upp köpingen för att reda ut saken. Strax efteråt dök ambassaden från Nedan upp, denna hade tvingats följa efter från Edalia via Mittburg till Glimminge.
Händelserna runt spiran ledde till att Räfsmark återfick Glimminge från Galtmark och den nedanska delegationen tilläts genomföra en ritual vid Kastarias kröningsplats för att göra slut på pesten. Inga nya fall uppträdde från det ögonblicket, men misstänksamheten var fortsatt stor. En annan händelse var att De tres råd fängslades och fördes till Andrinna.
Påven utlyste stillestånd i striderna mot Nedan, då hon ansåg sig ha fått »en nöjaktig redogörelse» från sin utsända, kardinal Celeste.
842-43 – Striderna mot Werehavn
Protester mot stilleståndet kom snabbt i form av ett kyrkligt uppror lett av ärkebiskop Werehavn i Lenorien, som sammankallade landets alla biskopar och ärkebiskopar till möte. Werehavn utropade sig själv till påve under namnet Fastius och lyste Isabelle IX i bann. Påven svarade med att lysa Fastius i bann, uppbackad av samtliga kardinaler (inklusive De tres råd, som för tillfället satt i husarrest i Andrinna).
De tre lenoriska furstendömena Zhouten, Ommensaal och Wanger förklarade sig självständiga från Lenorien under det gamla provinsnamnet Lakmarien och förklarade sig samtidigt trogna Hennes helighet Isabelle IX och sökte snabbt gregoriskt beskydd. Stora delar av Gregoriens trupper fanns fortfarande förlagda i närheten.
Kyrkliga trupper gick i strid mot varandra runt om i Lenorien och det hela slutade med att Werehavn sökte skydd i fästet Genaus näve, där han och hans trogna utsattes för en hård belägring. Under vintern 843 erövrades fästet och Werehavn och hans närmaste flydde mot Nedan. Han blev dock återlämnade till kyrkan en tid senare av nedaner och satt i fånghålorna under Andrinna.
I den andra änden av världen inledde hertiginnan Svartengalt under hösten samtal med företrädare för Ireba.
Våren 843 – Målet mot De tres råd
Det planerades för rättegång mot De tres råd, men dessa fann istället ett nytt kall som missionärer i Nedan, vilket Hennes helighet Isabelle IX fann gott. Ärkebiskop Stromme utsågs sedan till kardinal Sappatus efterträdare och något senare beslutade sig Isabelle IX för att högtidligen installera den nyutnämnda kardinal Tuvius i Glimminge, på den plats där ärkebiskopen fått en uppenbarelse av Sankt Tuva (i samband med affären med spiran året innan).
843-44 – Ireba och Kastaria
Under försommaren anlände kardinal Tuvius till Glimminge och meddelade invånarna att Hennes helighet ämnade besöka köpingen. Kort därefter uppenbarades hertiginnan Svartengalts planer till fullo när det blev känt att irebiska trupper fanns i Galtmark. Hertiginnan förklarade Galtmark som självständigt från Kastaria och upphävde därmed alla gamla band och löften.
Under de möten som ägde rum under hennes helighets vistelse i köpingen sommaren 843 kröntes hertiginnan Svartengalt till drottning av Kastaria. Hon kunde göra detta då drottning Monessa abdikerat och lämnat Kastaria utan drottning. Det Kastaria hon nu härskade över var dock bara en lydstat åt Ireba. Utanför det nya Storireba stod Räfsmark som under den drivna hertiginnan Ädelräf utropat sig till ett självständigt furstendöme. Även Bockmark och Gripmark stod utanför detta nya rike och Kastaria stod inför en mörk tid.
Med hjälp av handelsfederationens banker började dock det nya riket köpa sig större och större makt. Den första affären genomfördes bara några dagar efter drottningens kröning. Ireba köpte då grevskapet Glimminge från Rävsmark. Detta var ett köp som smärtade den nytillträdda furstinnan av Rävsmark, men då en stor del av hennes furstendöme låg i ruiner tillföljd av lindormens härjningar var det ett bra sätt att få medel för att bekosta återbyggnationen. Därefter påbörjades förhandlingar med de södra hertigdömena om en allians. Samtidigt uppdagade det återfödda helgonet Sankt Erika en sanning som varit glömd i hundratals år. Landet Kastaria kallades Kastaria för att det varit urbefolkningens namn på landet. Sankt Erika förklarade dock att Kastaria inte alls var ett land, det var Landet. Hela kontinenten var Kastaria, detta var landets namn på sig själv. Sankt Erika befallde därför att alla genast skulle upphöra att kalla ett land för Kastaria och istället kalla hela kontinenten det.
Då landet Kastaria just upphört att existera passade de bra att kalla detta nya land för Sydireba och kalla det norra landet för Nordireba. De södra hertigdömena gick nämligen med på drottningens krav om ett enat land, tack vare stora mängder lakmariskt guld. För att stärka detta nya rike beslutades det att landet skulle kallas Storkungadömet Ireba med ett gemensamt kungapar. Drottningen styrde dock Sydireba och Överjarlen Nordireba, samtidigt som arbetet för att finna en ny huvudstad påbörjades.
Alla var såklart inte nöjda med detta beslut och små rebellgrupper bildades. Dock var många sydireber krigströtta och Nordireba verkade ha resurser för att skapa ett stablit rike – något som sydireberna inte sett sedan kung Tiburtius glansdagar. Därför var anslutningen till milisgrupperna inte särskilt stor. Dessutom blev de grupper som stötte på Irebiska trupper fullständigt utplånade. Trots detta var upproret seglivat och bättre beväpnat och tränat än vad som borde varit fallet.
843-44 – Sankt Erika och kyrkan
I Glimminge trädde Elisabet Duvhök fram som helgonet Sankt Erika återfödd, stödd av påven och flera av de närvarande kardinalerna. Hennes budskap var att magiker och kyrkan ska närma sig varandra och tillsammans verka för fred och kärlek i världen. I den stunden hade hon stöd av en närmast enad kyrka.
Dock växte splittring fram under resan tillbaka och flera delegater tvivlade på att den valda vägen var den bästa för kyrkan. När det numera delade påveföljet nådde Adrinna möttes de av en stad i uppror. Kardinal Heloise fördömde påvens handlande och menade att hela det övriga kardinalskollegiet handlat under inflytande från ond magi. Istället befriade hon Werhavn från sina bojor och krönte honom till påve Fastius.
Detta beslut stöddes inte av alla riddarordnar, utan strider mellan kyrkoriddare utbröt i den heliga kyrkans hjärta. För att få slut på detta kidnappade påve Isabelle de kyrkopolitiker som varit mest tongivande i debatten och förde dem till en hemlig plats för att hålla rådslag.
Vad som beslutades är svårt att veta exakt, men efter detta har kyrkan kyrkan fortsatt att predika om hur magi är en synd och talet om att närma sig nedaner verkar ha tystnat. Dessutom verkar Sankt Erika ha försvunnit i det närmaste spårlöst.
845 – Storkungadömet Ireba
Vid nyåret mellan år 844 och 845 var det klang och jubelsång i hela det unga storkungadömet. Då stod bröllopet mellan överjarl Constantin Solluna och drottning Theodora Svartengalt. Ett bröllop som förvånade många men som välkomnats bland folket. Deras äktenskap är en symbol för det nya, starka Storireba. Brudparet flyttade samtidigt landets huvudstad till den urgamla bergsborgen Berghem precis på gränsen mellan Nord- och Sydireba. Borgen har genomgått ett omfattande reparationsarbete och även om den inte ännu var helt lagad uppfyllde den regentparets behov.
Som ännu ett led i enigheten har hela rikets armé omorganiserats för att minska risken för splittring. Det finns inte längre en sydirebisk armé och en nordirebisk. Istället har storkungadömet en enda stor armé. Detta i samband med flera andra faktorer har lett till att relationerna med Gregorien och resten av Nyckelns land är minst sagt frostiga.
I det nya storriket har handeln en viktig roll och handel styrs av Handelsfederationen. I Ireba tar de tull på handeln i alla stadsfästa städer. Dessutom har federationen börjat prägla och sprida ut egna mynt.
Upproret mot kronan har dock fortsatt och hennes höghet Vendela Svartengalt lyckades på ett möte hos hennes helighet påve Isabelle IX få reda på att anledningen till detta var att delar av kyrkan lett och stött upproret. När detta nådde påven förbjöds dock stödet. Fråntagna från det ekonomiska stöd som hållit rörelsen den Kastariska befrielsefronten vid liv så länge lyckades trupper från Storireba slå ner upproret och fängsla och avrätta de flesta av ledarna. Dock lyckades några undkomma, bland andra Ragn Järvbane, före detta biskop och delgivare.
845-46 - Gregorien och Storkungadömet Ireba
Under hela 845 trappades motsättningarna mellan Gregorien och Storireba upp. Skepp tillhörande Handelsfederationen påstås ha sänkts och små skärmytslingar har utkämpats mellan gregorisk trupp och irebisk. Diplomatiska förhandlingar sägs ha skett utan större framgång och oron för ett krig växer sig allt starkare. Ett krig som såväl Handelsfederationen som kyrkan indirekt uppmuntrat och finansierat.
Oroligheterna i Lenorien fortsatte, då en stor del av den gregoriska armén fortfarande är förlagd där sedan oroligheterna med Werhavn. Vissa hävdar att den gregoriska närvaron i Lenorien är påtvingad av kyrkan för att hålla lejonparten av armén upptagen så att regenten inte ska bestämma sig för att gå i krig med Ireba. Andra påstår att kyrkan inte vill något hellre än att få bort trupperna så att Lenoriens sår kan börja läka. Det verkar i vart fall som om den unge landskardinalen av Gregorien, Leonard, tillbringar en stor del av sin tid antingen i Lenorien eller på resa – något som såväl regenten som Gregoriens adel opponerat sig emot. De kräver istället att Handelsfederationens negativa inflyttande ska brytas.
Rykten har börjat spridas om att föreningen mellan nord och syd i Ireba inte gått så väl till som de styrande velat få det att låta som. Tydligen är drottningen mycket svårnådd och möter ingen utan sin nordirebiska livvakt och sina nordirebiska rådgivare.
Dessutom har den räfsmarkska gränsnärvaron ökat och Mittburg har än en gång börjat likna en stad.
Strider verkar ha ägt rum i magikerfängelset Fästningen på Hangerland. Först kom bud om att fångarna tagit över fängelset, men bara några dagar senare skeppades kyrkoriddare tillsammans med en hel del sydirebisk trupp till ön och fästningen återtogs. Kyrkan hävdar att alla fångar återigen är fängslade, men många tvivlar på de uppgifterna. Ett envist rykte gör gällande att två mäktiga häxmästare är bland dem som saknas.
Vintern som fångade hela Kastaria i ett järngrepp tidigt under hösten lyckades inte lugna den oroliga kontinenten mer än de månader den tvingade alla norr om Nedan att hålla sig inomhus. Många svalt och dödligheten på den lenoriska landsbyggden och i de gregoriska fältlägren var hög. Det enda våren förde med sig var ökade oroligheter längs gränserna.
Från Sankt Erika har fortfarande inte ett ljud hörts och många oroar sig för varför hon lämnat världen i sin stora nöd. Från Sydireba kommer dock rykten om att ett fåtal personer från Galtmark som reser genom Kastaria för att finna henne.
<< Tillbaka till världens historia
|
