|
|
|
 
Vintern 837 – Kallelsen om heligt krig
Under vintern 837 kallade påven Sebastian III till heligt krig mot det ogudaktiga landet Nedan. Alltför länge hade nedanerna fått tillbe sin hedniska gudinna fullständigt ostraffat. Beslutet om krig var dock kontroversiellt. Hans helighet hade hoppats att alla den kända världens regenter skulle hörsamma budet, men så blev det inte.
I Gregorien ställde man sig kallsinniga till saken och ville inte riskera att överge den norra gränsen mot Ireba, då man befarade att Handelsfederationen, som hade ett starkt fäste i det landet, skulle ta tillfället i akt att sko sig på krigsföretaget och därmed bli ett ännu större irritationsmoment, och i söder var man fullt upptaget med att hålla ordning i Lenorien, medan lenorierna själva var fullt nöjda med att betrakta Nedan från sin långa och starka mur.
”Har vi inte byggt den av en anledning – för att hålla nedanerna borta? Varför ska vi då överge vårt trygga värn?” sades det i kretsen kring kung Carlo, eftersom alla och envar var fullt upptagna med att svartsjukt bevaka sina och de övriga furstarnas intressen.
Dock fanns det otaliga män och kvinnor som ändå hörsammade budet. Den främsta av dessa var kung Valdemar Duvhök av Kastaria och då han var den som var högst i rang av de heliga krigarna lades befälet över styrkan på honom, något som blev ännu ett kontroversiellt beslut, hårt kritiserat inom delar av kyrkan.
”Varför lägga ansvaret på ett frälsningskrig på en världslig kung? Varför inte ge ledningen till kyrkans egna generaler?” var det främsta av argumenten. På detta svarade påven att det var ett hedersuppdrag, som tillkom kung Valdemar för hans goda och lyckosamma kamp året innan mot Kastarias magiker, dessa ogudaktighetens främsta förespråkare.
Men om Valdemar sades det dock att hans främsta intresse för det heliga värvet var att i första hand finna byte i Nedan, då det nyligen avslutade inbördeskriget hade tärt hårt på rikets finanser, och först i andra hand att frälsa själar till den rätta tron.
Den här som sedan i glädje att tjäna Gud tågade mot Nedan bestod därför, om vartannat, av både lycksökare och glödande troende.
837 – Våren och försommaren
Kung Valdemars första beslut var att anfallet skulle gå från Bockmark i Kastaria, mellan den svårgenomträngliga gränsskogen Blåskogen och det farliga Vildhavet, så under våren samlades trupper från hela den troende världen i hertigdömet, vars ekonomi kom att blomstra under kriget, dels genom alla trupper som passerade igenom på väg till Nedan, och dels genom att allt byte som hämtades från södern först måste ta den här vägen norrut.
Hären gick över gränsen i slutet av första sommarmånaden 837 och mötte ett mycket svagt motstånd i det överraskade Nedan, vilket stärkte både ande och självförtroende. De nedaner som inte flydde eller gjorde motstånd, och därmed nedgjordes, fångades in och sattes i arbete åt invasionshären. Otaliga försök att omvända nedanerna gjordes, men utan några märkbara framgångar, då bland annat språket var ett tydligt hinder.
Det mesta av det militära motståndet bestod av mindre grupper med nedanska beridna bågskyttar, snabbt uppdykande för att sedan lika hastigt försvinna igen.
Mot slutet av sommaren erövrades den litet större staden Gwennti mitt i provinsen och strax därefter nådde man fram till utkanten av det väldiga Fall’dourträsket, som löper i östvästlig riktning tvärs över norra Nedan och som längst upp i nordöst förenar sig med södra Gripmarks vidsträckta myrmarker öster om Blåskogen.
Träsket hindrade framryckningen ett tag, men så småningom fann man en väg. Färden genom träsket blev besvärlig och man kunde inte ta med sig några större mängder krigsmateriel. Hela tiden plågades soldaterna av träskets flygande, krälande och simmande invånare, uppblandat med fler snabba angrepp från de nedanska bågskyttar som närmast osynligt rörde sig i träsket. Många var de krigare som övertygades om att nedanerna verkligen stod i förbund med Nattens gudinna, medan mer erfarna soldater förstod att fienden helt enkelt hade bättre kännedom om träsket än vad invasionshären hade.
På andra sidan, på slätten utanför staden Pondalez, stod det första och enda större slaget under kriget. Här stupade kung Valdemar – ärorikt enligt somliga, skändligt enligt andra, som menade att han var för berusad för att sitta kvar i sadeln och därför reds över av sina egna när slaget hade förlorats.
837 – Hösten
Trupperna drog sig tillbaka norr om träsket och förskansade sig i Gwennti, varifrån man genomförde räder i den omgivande provinsen. Ständigt nya soldater anlände under hösten för att ersätta de många som fallit, för ryktena om god plundring hade snabbt spridit sig i norr.
En nedansk styrka landsattes under senhösten norr om träsket, varefter några mindre drabbningar ägde rum, men båda styrkorna förberedde sig närmast för vintervilan istället för att söka större drabbningar. De heliga krigarna förskansade sig bakom Gwenntis urgamla murar, och den nedanska styrkan fördelade sig i några av de mindre kuststäderna.
838 – Döden i Ballifor
För att hylla kung Valdemar kallade Hans helighet till sig styrkans ledare för nyårsfirande i påvens vinterbostad i södra Gregorien, utanför staden Mermentau i hertigdömet Ballifor. Påvens plan var att upphöja Valdemar till helgon, men så blev inte fallet, då Sebastian III föll död ner vid middagsbordet under själva nyårsfirandet.
Somliga antydde att detta var ett Guds straff för misslyckandena i Nedan, medan andra talade om förgiftning. Det var dock aldrig tal om att skära upp den helige mannen för att titta efter. Kardinalskollegiet utlyste sedan världssorg i sex månader efter begravningen.
När budet om påvens död nådde trupperna i Nedan någon vecka senare tog striderna ny fart, men med en våldsamhet som aldrig tidigare hade skådats. Alla barn under fem år öppnades från hals till navel och sattes på pålar, kvinnor och män skalperades och skändades innan de bakbands och brändes levande på stora bål. Den förmodade hämnden för det man uppfattade som mordet på påven visste inga gränser.
Under senvintern öppnades en ny front öster om Blåskogen och en färsk styrka tog sig ner och drev bort de fåtaliga försvarare som fanns där. Provinsen visade sig dölja stora rikedomar i marken i form av guld och ädla stenar som bärgades från ett flertal gruvor. Området var isolerat och i övrigt ofruktbart, då det omringades av Blåskogens ogenomtränglighet, Fall’dourträskets våta fasor och Trerikssjöns svårnavigerade och förrädiska norra del.
Terrorn mot nedanerna pågick oförminskat under årets första halva. Fler soldater anlände för att fylla ut de minskande leden, samtidigt som nedanerna svarade med ett skoningslöst ursinne. Snart nog började man tala om ”den galna generalens” framfart. Hennes krigsfana hade hennes personliga baner i form av en blödande måne och hennes soldater lät tatuera tre blodsdroppar i pannan som särskild sinnebild för sin hängivenhet.
838 – Sommar och ny påve
Mot sommaren 838 började sanningen om vad som skedde i Nedan att leta sig norrut, varvid en tveksamhet mot krigsföretaget började sprida sig, närd av den tidigare misstron. Under sommaren började det talas om att man borde dra bort trupperna från landet.
Oenigheten inom kyrkan om vilket som var den rätta vägen hade under vintern och våren lamslagit både kardinalskollegiet och biskopsrådet, då man var oense om vem som skulle bli Sebastian III:s efterträdare, då det fanns starka förespråkare både för fortsatt krig och för ett tillbakadragande.
Under sista sommarmånaden enades man till slut, varvid Isabelle IX under första höstmånadens 10:e dag kunde inta påvestolen. Hon var den som överbryggade skiljelinjerna mellan dem som ville fortsätta kriget i utökad skala och dem som ansåg att det hade varit ett misslyckat projekt ända från början. Hennes helighets argument var att kriget kostade för mycket, att det inte hade lett till det önskade resultatet, för att det mer handlade om plundring än om frälsning. Påven inledde genast bortdragandet och tonade ner talet om helig omvändelse av de ogudaktiga nedanerna.
Vid årsskiftet lämnade de sista trupperna Nedan och det heliga kriget betraktades som avslutat. Många rikedomar hade förts ut ur Nedan och man hade fått en förnyad kunskap om landet, men utan att riktigt förstå allt man hade sett. Många fångar fördes också norrut som slavar, men inga prästinnor. Dessa hade samtliga valt döden av egen kraft hellre än att skändas eller föras bort i kedjor.
Lugnet tycktes återvända till världen.
839 och framåt – Den övergivna provinsen
Hela Nedan utrymdes inte. Kastariska ädlingar behöll greppet om det lilla hörnet söder om Gripmark och öster om Blåskogen, då rikedomarna var alltför lockande och området alltför lätt att försvara.
Under de följande två åren rörde sig kastariska och nedanska spejare i området och höll ögonen på varandra. Ibland ledde detta till stridigheter, men antalet inblandade soldater var sällan stort. För det mesta rådde ett vaksamt vapenstillestånd.
Efteråt har man konstaterat att det var denna lilla provins som skulle leda till den stora olyckan under senare tid, för någonstans i Blåskogens inre, på en plats som bara är åtkomlig från den nedanska sidan, stod ett torn. I tornet fanns en minotaur. Kastariska spejare fann tornet, dödade minotauren och plundrade platsen på allt av värde.
Det var ingen skatt som minotauren vakade över, utan en fasa från en förgången tid. Denna historia skulle komma att uppdagas för kyrkan och det kastariska regentrådet i sin fulla och skrämmande omfattning först halvtannat år senare.
841 – Slaget vid Ärans fält
Under tidig vår år 841 nåddes de gregoriska och kastariska krigsledningarna av uppgifter om en massiv härmönstring i norra Nedan. Spejare som hade utgått från den ockuperade provinsen kunde meddela att ”många tusen tält” stod uppställda i härläger på vägen mot Kastaria. Under vårvintern hade det blivit svårare för spejarna att röra sig genom området och man hade därför blivit angelägnare om att ta reda på om något var på gång.
Bud sändes i ilfart med en varning till påven och till alla världens regenter. Påvens uppfattning när hon nåddes av budet var entydigt: ”På intet sätt får Nedan och förespråkare för dess tro vinna mark i den kända världen.”
När Edalia nåddes av budet om truppsammandragningarna kallades regentrådet till krismöte. Man beslutade att omedelbart kalla samma Bockmarks- och Gripmarkslegionerna i sin helhet och att värva frivilliga i samma antal. Övriga kastariska legioner fick order om att vara beredda. Långvik och Höksäte nåddes av budet vid mitten av sista vårmånaden, men var redan förvarnade av den första kuriren som passerat Höksäte på väg norrut.
En månad senare var legionerna samlade och de hastigt hoprafsade milisstyrkorna hade fått sin första enkla träning. Nyheterna från Nedan var ofullständiga och hellre än att skicka soldaterna mot ett osäkert mål med osäker styrka och därigenom blottlägga andra delar av gränsen, beslutade man sig för att avvakta.
Den gregoriske kungen sände bud till Kastaria med erbjudande om hjälp, då Gregorien den här gången hörsammade påvens kallelse. Samtidigt gav han order om att styrkorna i Ballifor i södra Gregorien skulle marschera iväg och kallade sedan samman en ryttarhär som skulle ta vägen genom Kastaria.
Regentrådet fann att det förslaget var riskabelt, för kunde Gregorien garantera att den stora armén skulle avhålla sig från att plundra landet där den drog fram? En annan oro var att den gregoriska hären skulle stanna kvar i Kastaria om man väl hade släppt in den – visa av erfarenheterna av läget i Lenorien. Så länge Thondurs pass var befäst skulle Gregorien nämligen ha små möjligheter att invadera Kastaria. Denna oro, som tycktes uppenbar i det svar som skickades, gjorde kung Ulvaine Paschal av Gregorien både bestört och vredgad.
Det som Gregorien räknat med var att huvuddelen av landets styrkor skulle marschera söderut genom Kastaria efter att ha gått över Thondurs pass, för att på så sätt kunna möta nedanerna på deras förmodade väg norrut. Då detta nu tycktes omöjligt beslutade man sig för att skicka så mycket fotfolk som möjligt söderut för att ansluta sig till styrkorna i Ballifor. Rytteriet beordrades att ta sig fram på snabbast möjliga sätt öster om Draktandsbergen.
Förståndet segrade dock och missförstånden reddes ut, men på bekostnad av tid. Det talades även om att en förrädare hade varit inblandad i det hela och gjort sådana ändringar i breven mellan regenterna att misstron hade ökat. Om detta är dock inte så mycket att veta och kanske enbart ett rykte.
Det gregoriska rytteriet kunde därmed ta vägen över passet och sprängde ner i ilfart genom Kastaria. Ritten har senare blivit beryktad. Få gånger genom krigshistorien har så många soldater förflyttat sig så långt på så kort tid och därtill så tungt rustade. Sedan denna händelse har traditionen ”kastariaritt” snabbt spridit sig i Gregoriens högre kretsar som en festlig tävlan i distansritt med full rustning på både häst och ryttare.
Sommaren var en tid av trupprörelser. Man förstod att Nedan skulle slå till mot Bockmark i första hand, men inte när och man visste heller inte hur våldsamt anfallet skulle bli. Den stora frågan var om man skulle hinna fram i tid.
Första veckan i andra sommarmånaden 841 skedde det ofattbara. Nedan angrep Bockmark i södra Kastaria med full och oväntat förödande kraft och ett av de blodigaste krigen i historien tog sin början. Bockmarkslegionen försökte stå emot, men de kastariska fästen som låg i vägen för den framryckande hären intogs snabbt eller belägrades. Vid denna tidpunkt hade de gregoriska fotsoldaterna precis hunnit fram till den kastariska gränsen, vid Trerikssjöns norra strand.
Samtidigt med huvudangreppet landsatte nedanerna en beriden styrka vid kusten cirka tio dagsmarscher norr om gränsen. Den här styrkan leddes av ”den galna generalen”, som så småningom blivit känd under sitt namn, Nathair, och rörde sig snett mot nordöst och besatte ett flertal strategiska punkter, vilket gjorde att Gripmarkslegionen inte kunde undsätta Bockmarkslegionen som planerat. Huvudsyftet verkade dock vara att fungera som skärm för huvudstyrkan. Efter två veckors framryckning (månadens 17:e dag) nådde den främsta avdelningen fram till Björnklacken, ett mindre fäste inne i Gripmark. Björnklacken omringades och belägrades. Den nedanska huvudstyrkan arbetade sig samtidigt långsamt mot nordöst i riktning mot just denna plats.
Efter fruktlösa försök att hejda invasionshären tog Bockmarkslegionens marsk det svåra beslutet att överge Bockmark för att ansluta sig till Gripmarkslegionen. Man var tvungen att ta vägen över Ekhult för att kunna göra detta och dit hade även ett stort antal kastariska riddare anlänt med sina väpnare och något hundratal kyrkoriddare från hela landet. Dessa hade hörsammat påvens kallelse och lösts från sina ordinarie uppgifter för att kunna delta. Slutligen anlände även Kastarias riksmarsk i spetsen för Järvsmarks två lätta kavallerihärar.
Under den sista sommarmånaden nådde de olika styrkorna i tur och ordning fram till Björnklacken. Befästningen försvarades av de tappra riddarna, som kämpade mot en stor övermakt. Under månadens tionde dag anlände den kastariska huvudstyrkan och jagade belägrarna på flykten, men en vecka senare anlände de första avdelningarna av den nedanska huvudstyrkan och engagerade försvararna i strid, men utan att komma till något avgörande. När den nedanska huvudstyrkan anlände några dagar senare började så det riktiga slaget om Björnklacken, det som efteråt skulle bli känt som Slaget vid Ärans fält.
Ett tag såg det ut som om den kastariska styrkan skulle sopas bort lika snabbt som man själva hade jagat bort de första belägrarna. Under slagets andra dag, den artonde i månaden, anlände beridna gregoriska förtrupper norrifrån och förstärkte den vikande högra flygeln. När slagets tredje morgon grydde anlände till nedanernas överraskning ytterligare gregoriska förstärkningar – det var de gregoriska fotsoldaterna, som anlände söderifrån, varefter slaget tog en helt ny vändning.
Efter ytterligare en dags hård och skoningslös strid från båda sidor stod så den förenade styrkan från Kastaria och Gregorien som segrare, men efter svåra förluster på båda sidor.
Efter slaget var den gregoriska hären i en farlig situation. Man behärskade slagfältet och leden var ordnade, men man hade rört sig över hela kontinenten under forcerad marsch och hade orimligt utsträckta förrådslinjer. Kastaria kunde inte bistå, då både Bockmark och delar av Gripmark låg skövlade och man hade en egen här att försörja. Efter två dagar inledde den gregoriska hären på tomma magar återtåget till Gregorien, men man svor på att återvända. Dock uppfattade många detta som ett svek från Gregoriens sida vid stunden för segern.
Den nedanska hären drog sig tillbaka och omgrupperade sig för återtåg och rörde sig i riktning mot kusten. Den kastariska styrkan var tillfälligt inte i stånd att driva kriget vidare på egen hand, utan fann sig tvingad att invänta förstärkningar från norra Kastaria och från grannländerna.
841–842 – Det andra heliga kriget
När påven vid mitten av första höstmånaden nåddes av budet om slaget utlyste hon det andra heliga kriget. Mot slutet av månaden nådde nyheten även de övriga länderna. I Lenorien reagerade man genom att gå till anfall mot ett par av de större städer man visste fanns några dagsmarscher från muren. Angreppet inleddes mot slutet av den andra höstmånaden, då man gjorde det oerhörda att för första gången på ett halvt årtusende gå över Muren mot Nedan.
Men snart nog stötte man på ett så starkt motstånd att man gjorde halt och begärde hjälp från Gregorien. Tills vidare höll man sig inom synhåll från det väldiga fästet Genaus näve, som ligger exakt halvvägs mellan Vildhavet och Trerikssjön.
I södra Kastaria var de båda första höstmånaderna den stora förvirringens tid. Ingen styrka var tillräckligt samlad för att gå till motangrepp eller ta något initiativ, men åtskilliga mindre bataljer ägde rum här och var i det ödelagda landet.
Mot slutet av andra höstmånaden nådde några kastariska enheter fram till gränsen mot Nedan och marscherade in. Den nedanska hären befann sig längre norrut och spejare kunde avslöja att delar av hären höll på att föras bort över havet, samtidigt som nya trupper rörde sig norrut från Nedan.
Under hösten och förvintern genomkorsades södra Kastaria och norra Nedan av stridande och plundrande förband från båda sidor, medan nedanska fartyg bombarderade lenoriska kuststäder och general Nathairs ryttarstyrka företog en ny ritt rakt genom Lenorien, från kusten vid Amerina upp till Trerikssjön, där hennes styrka skeppades tillbaka till Nedan med båtar.
Den viktigaste händelsen under den första höstmånaden var dock pestens utbrott.
Pesten
Hur ska pesten beskrivas? Den var inte som vanliga farsoter, utan det tog ett par månader innan den drabbade avled. Med tanke på hur många som hastigt dog av pesten i södra Kastaria mot slutet av andra höstmånaden, däribland så gott som de flesta som fortfarande befann sig i och runt Björnklacken, och med kunskapen om att den drabbade som bäst hade två månader att leva, så har man senare dragit slutsatsen att pestutbrottet ägde rum strax efter Ärans fält. Detta antagande har senare bekräftats från andra håll.
Det första utbrottet skedde likt en explosion med centrum vid Björnklacken, och därefter vällde pesten fram på samma sätt som vågrörelsen när man släpper en sten i vatten. På några dagar spred sig det pestsmittade området mer än tio mil från slagfältet, men därefter saktade spridningen ner betydligt och åt upp en mil av landet ungefär var femte dag. Så småningom började pesten dock dyka upp litet varstans, plötsliga små utbrott på platser var som helst i världen, utan någon synlig kontakt med varandra. Det tog hela hösten och första vintermånaden för skräcken att bita sig fast ordentligt i folkets sinnen. Ryktena tycktes flyga fortare till och med än den vindsnabba falken i skyn.
År 842 – Snokens år
Vid nyår bestämde kung Sagrin av Kastaria sig för att dra iväg söderut. Målet var att gå ner i den erövrade provinsen för att ”därifrån göra en framstöt mot det ogudaktiga landet”. Några menade dock att han ville se till att de rika gruvorna inte föll i fel händer.
Efter en ritt söderut med en liten och snabb styrka och efter en kringgående rörelse för att undvika pestområdet nådde kungen den erövrade provinsen. Pesten gjorde dock att han inte kunde få de förstärkningar han gett order om innan han gav sig av, varför han kom att sitta med pesten bakom sig, träsket framför sig, sjön i öster och en nedansk styrka i väster. Detta fick hovet veta av den sista kurir som lyckades lämna området innan drottningen under vintern lade hela landsändan i karantän och drog tillbaka de trupper hon kunde få kontroll över, norr om gränsen till Järvsmark.
Efter kungens ritt stoppade ryktena och nyheterna om pesten alla ytterligare försök att nå Nedan via Kastaria. Den som sökte strid råddes att bege sig söderut för att förstärka Lenorien. Vad som skedde i det pesthärjade området gick det inte att få klara och entydiga nyheter om, ens efter krigsslutet.
Personer som befunnit sig i området men som lyckats ta sig därifrån betraktades under vintern och våren med stor misstänksamhet från omgivningen.
Diplomatin tar vid
Under vintern togs några första trevande kontakter mellan Kastaria och Nedan i syfte att få ett slut på pesten och kanske även kriget. Kontakterna förmedlades av representanter från ätten Ädelräf. Kyrkan och påven informerades tidigt om kontakterna och lät förstå att det vore lämpligt om detta kunde leda till ett möte i Edalia. Samtalen utvecklades till en inbjudan från Kastarias drottning om att diskutera läget. Påven beslöt sig för att sända hennes eminens kardinal Celeste att övervaka mötet och göra de ingripanden hon fann nödvändiga.
Första sommarmånaden
Strax innan den nedanska ambassaden anlände till Edalia var drottningen tvungen att bege sig till Mittburg för att lösa en hotande konflikt mellan två av hertigätterna och gav då order om att den nedanska ambassaden skulle fortsätta till Mittburg, dit man anlände den 20:e i månaden. Väl där kom ytterligare bud om att bege sig ännu längre in i landet, till den mindre orten Glimminge.
I Mittburg togs den nedanska ambassaden emot av Ädelräf, där ett stort följe visserligen gick i land, men de flesta återvände till skeppen så snart det stod klart vilka som skulle följa med i ambassaden till drottning Monessa. I den ursprungliga hopen fanns flera kastarier – ”utsända av hennes majestät för att eskortera och tolka åt gästerna” sades det om ett par av dessa.Väl på plats i Glimminge kunde ambassaden och dess medföljande prästinnor och magiker fullfölja sitt uppdrag att neutralisera den kraft som åstadkommit pesten.
Sensommaren 842 – Epilog
När pesten hade upphört och insikten om dess upphov blev känt lät Hennes helighet sända ut bud över hela världen om att striderna omedelbart måste upphöra. När budet nådde Lenorien senare under sommaren, samtidigt med ett bud om uppror mot De tres råd, fattade den lenoriske ärkebiskopen Werehavn i Guds följe det ödesdigra beslutet att vända sig mot självaste påven.
<< Tillbaka till världens historia |
|
|
