|
|
|
 |
Den väldiga ö som numera kallas Kastaria innehåller de sex rikena Storkungadömet Ireba, Furstendömet Räfsmark, Lenorien, Lakmarien, Gregorien och Nedan, eller Bro'doueez, som nedanerna själva kallar sitt land.
De här rikena är inte homogena och långt ifrån det vi skulle kalla nationalstater. Till att börja med talas ett flertal språk i världen – sydirebiska, västsydirebiska och sydgregoriska i Sydireba, irebiska och attar i Ireba, höggregoriska, sydgregoriska, lenoriska och lakmariska i Gregorien, lenoriska, lakmariska, ternak och nagaturiska i Lenorien, samt douzek, iberzin och en dialekt av ternak i Nedan. Vilka språk som talas av diverse djuriska halvfolk, alver och annat är mindre känt bland människorna.
Alla dessa språk representeras alltid av svenska, oavsett var en roll har sitt ursprung eller i vilket av länderna ett lajv utspelar sig. Betrakta svenskan på samma sätt som den engelska som talas i de flesta amerikanska filmer, oavsett om figurerna är bibelromare, korstågsfarare, andravärldskrigstyskar eller besättningen på ett alderaanskt rymdskepp på ett diplomatiskt uppdrag. Detta är den poetiska frihet vi bekänner oss till för att inte krångla till lajvandet alltför mycket.
För att ge färg och stämning åt den påhittade världen kommer dessa språk att representeras av olika i vår värld existerande språk enligt följande uppställning: |
| |
| sydirebiska |
svenska |
| västsydirebiska |
fornsvenska/isländska |
| irebiska |
rumänska och ungerska |
| attar |
baskiska |
| höggregoriska |
franska |
| sydgregoriska |
tyska |
| lenoriska |
italienska |
| lakmariska |
holländska |
| nagaturiska |
ryska |
| ternak |
allmänt keltiskklingande |
| nedanska |
specifika keltiska språk beroende på region |
| alviska |
sindarin- och quenyaliknande |
|
Även om ett visst språk i världen representeras av ett visst annat språk från Europa, så är det inte det språket. Ett par lenorier på besök i Kastaria talar inte italienska sinsemellan, men heter något som skulle kunna förekomma på just det språket, och de bryter inte heller på italienska!
Målet med namn hämtade ur olika språk är att ge en känsla för att en person med ett visst namn ska höra hemma i en viss region eller ett visst land. Vi vill undvika att Kastaria förvandlas till ett ”Lajvien”, där vem som helst kan heta precis vad som helst utan inbördes sammanhang.
De namn som förekommer i världen, framförallt när det gäller stads- och områdesnamn, är inte några riktiga namn från respektive språkområde. Namnen består av bitar av namn och ord, men förekommer så vitt vi vet inte i verkligheten som namn. Flera tidigare angivna namn i bakgrundstexterna har därför tagits bort av anledningen att de är hämtade direkt ur geografiboken eller historieboken. Om ett namn skulle förekomma i verkligheten, så är det ett rent sammanträffande.
Ett namn består av flera olika delar med olika funktion beroende på identifikationsbehov, yrke, födslorätt, lyte eller annat. Delarna är förnamnet, föräldranamnet, yrkesnamnet, gårdsnamnet, familjenamnet, adelsnamnet och tillnamnet/öknamnet.
Alla har ett eller flera förnamn. Flera förnamn är förnämt och alltså något som fint folk håller sig med. En enkel bondmora med dubbla förnamn hade säkert föräldrar med pretentioner på att vara litet förmer än sina grannar.
Varje person har dessutom två latenta föräldranamn, som är respektive förälders namn med antingen ett -son eller -dotter påhakat. Föräldranamnet används för att tala om att Valdemar Hannasson är någon annan än Valdemar Estridsson. Vilket av dessa namn man väljer att identifiera sig med beror helt på omständigheterna. Valet av moderns eller faderns namn beror i vissa fall på vem som är mest känd och i andra fall på vilket av namnen som är bäst för att undvika sammanblandning. I vissa områden tar man med båda föräldranamnen, vilket ger namn som till exempel Valdemar Erikshannasson eller Hanna Estridsvaldemarsdotter. Observera att föräldranamnen aldrig fungerar som regelrätta efternamn på det sätt som motsvarande namn gör i dagens Sverige.* En kvinna med ett sonnamn eller en man med ett dotternamn är därför en omöjlighet. Föräldranamn går aldrig i arv, eftersom de utgår från barnets föräldrars förnamn.
Något som har börjat sprida sig i Kastaria de senaste hundra åren är bruket av ett familjenamn som används istället för föräldranamnet. För att ha laglig rätt att kunna ta ett familjenamn måste familjen vara fri och äga gård eller vara skråbunden hantverkare. Familjenamnet kan till exempel bestå av ett eller två ord hämtade ur namn på företeelser i naturen eller ur respektive hantverk för familjer som ägnar sig åt sådant. Familjenamnet går i arv, men byts ofta mot något annat när söner och döttrar ger sig ut i världen för att söka sin lycka. Anmärkning: Bygg naturnamnen på kombinationer som normalt inte förekommer i den svenska telefonkatalogen!
Yrkesnamnet är personavhängigt och beror på vilket yrke bäraren har. Det är egentligen en titel mer än ett namn, men har en särskiljande funktion, precis som ett riktigt namn. Valdemar Dödgrävare och Hulda Baderska är ett par exempel på detta.
Ett annat sätt att identifiera en person är genom gårdsnamnet, som ibland fungerar på samma sätt som familjenamnet men oftare är ett tillägg för att särskilja olika grenar av samma familj. Valdemar Bladfänge till Ubbarp och Hanna på Ubbås är exempel på hur de här namnen sätts ihop. Orden «till» och «på» har en juridisk aspekt som noga hålls reda på. «Till» används av den som äger eller har arvsrätten till gården och «på» används av alla som helt enkelt bor där.
Adelsnamnet är förbehållet adeln och kan se ut på flera olika sätt. Namnet har ofta sitt ursprung i det heraldiska vapnet – Svartbock förde bilden av en svart bock på sin sköld och Järnhand hade en pansrad näve. Vanligt är även att man har tagit samma namn som området man styr över. Ett par juridiska och sociala distinktioner behöver även påpekas: Om man talar om «hertiginnan Miranda» syftar man i första hand på personen, säger man å andra sidan «hertiginnan Svartengalt» menar man funktionen att vara hertiginna med allt vad det innebär. Prepositionen «av» används när man hakar på områdesnamnet som adelspersonen styr över –«grevinnan Hedvig Stenhjärta av Svartlösa», «hertiginnan Ädelräv av Rävsmark», «drottning Miranda av Ireba».
Slutligen tillnamnet/öknamnet, som en person i regel får av sin omgivning, baserat på fysiska företräden, egenskaper eller ovanor eller något annat anmärkningsvärt: eftersom dödgrävaren Valdemar råkar vara skallig har han av sin fyndiga omgivning helt enkelt fått namnet Skalle-Valle!
Här är det lämpligt att ge en lektion i svensk språkhistoria. Under främst 1700- och 1800-talen tillkom ett antal adelsnamn med ordet «av» inskjutet. När det begav sig stavades av med f, alltså «af». Någon gång därefter skedde en stavningsreform, där slut-v i ord som tidigare stavats med slut-f faktiskt kom att stavas med v, precis som det alltid hade uttalats. Dock konserverades stavningen med f i ett flertal personnamn, bland annat i adelsprepositionen af. Under senare tid har svenskar alltmer kommit att uttala orden bokstavstroget, så att vi nu uttalar bokstäver som aldrig uttalats tidigare, vilket ger den lustiga konsekvensen att folk uttalar «af» med slut-f, vilket egentligen aldrig förekommit tidigare. Eftersom det uttalet är i högsta grad ohistoriskt ger det starka offsignaler och ska därför undvikas.*
* Fram till någon gång under 1800-talet fungerade patronymikon, fadersnamnen, på det urgamla sättet i Sverige – varje barn fick i regel faderns namn med ett -son eller -dotter påhakat, beroende på barnets kön. Detta namn bars sedan livet ut, om det inte byttes mot något helt annat, till exempel för att personen kallats in till militärtjänst eller blivit präst eller förnäm borgare – vilka var några av de vanliga orsakerna till att ge upp fadersnamnet. Under det sena 1800-talet hände det dock något – fadersnamnen stelnade och så småningom skaffade alla sig fasta familjenamn, eftersom det var mer praktiskt på det viset i och med industrialiseringen och urbaniseringen. De som ännu inte hade fått eller skaffat sig något annat namn frös helt enkelt son-namnet. I Dalarna fortsatte dock seden med att växla efter faderns namn ända in i våra dagar och på Island är det den gällande namnlagen. De flesta av våra dubbla naturnamn – till exempel Lindblad, Lundström, Grankvist och Forsberg – och alla de ibland litet mer besynnerliga soldatnamnen – till exempel Rask, Blixt och Frimodig – tillkom för att det blev för många oskiljaktiga knektnamn som Gumme Jönsson och Jöns Gummesson att hålla reda på ute på regementena.
<< Tillbaka till Att lajva i Kastaria |
|
|
